Som junior forskare inom epidemiologi vid Karolinska institutet (KI) har jag under året involverats i medicinsk utbildning. Sådana arbetsuppgifter ingår rutinmässigt i den juniora forskarens karriärportfolio, men under coronapandemin har arbetet förändrats radikalt.

Den tydligaste förändringen är att vårt sätt att kommunicera tagit en ny väg – från fysiska möten till interaktion via digitala plattformar som Zoom och Skype. De digitala verktygen var tillgängliga även före coronapandemin, men det är först nu vi behövt sätta oss in i hur man exempelvis skapar »breakout rooms« i Zoom där jag som lärare kan dela upp studenterna i mindre grupper och samtidigt undervisa upp till 50 elever. Studenter kan diskutera med varandra såväl i små grupper som i helklass.

Det finns fördelar med distansundervisning: man slipper exempelvis resa till universitetet för en lektion på 50 minuter, och man kan när som helst titta på inspelade lektioner. Å andra sidan finns det svårigheter med det nya sättet att undervisa. Den största är nog att det kan vara svårt för läraren att skapa kontakt när man inte sitter tillsammans fysiskt. Utan möjlighet till ögonkontakt är det svårt att veta om alla hänger med, och studenterna tappar lättare koncentrationen.

Det krävs också god förmåga att kommunicera skriftligt, eftersom en stor del av de vardagliga kontakterna sker via mejl. Slutligen är de digitala verktygen inte alltid så enkla att navigera i, särskilt med tanke på behovet av snabba uppdateringar under coronapandemin.

Coronapandemin har påskyndat skiftet från fysisk till digital kommunikation, som också blivit mer omfattande än vi kanske önskat. Vi har behövt anpassa oss till det krisläge vi befinner oss i. Från och med 15 juni ska universitetsutbildning åter kunna ske i klassrummet. Innebär det slutet för det nya digitala undervisningssättet? Vad händer vid en andra våg av covid-19?

Jag tror att vi behöver fundera över hur vi kan dra nytta av våra erfarenheter från denna vår. Det gäller inte minst att utnyttja de digitala verktygen i medicinsk undervisning. Att exempelvis skapa digitala arbetsmoment till varje kurs frigör både tid och resurser. När vi nu sett att det är genomförbart bör vi även utvidga vårt utbud av digitala utbildningsprogram som riktas till internationella studenter.

Utöver de nya utbildningsformerna har jag också märkt förändringar på mental nivå. Det finns anledning att ställa oss frågan: Är vi i Sverige lika snabba att lära oss av andra som vi är att kritiskt granska, särskilt när kunskap saknas och okonventionella åtgärder behöver vidtas här och nu?

På ett artikelseminarium nyligen blev jag förvånad över att den svåraste frågan för forskarstudenterna att besvara var: »Vad tycker ni är bra med studierna och vad kan vi lära oss av dem?« Inom högre medicinsk utbildning får vi träna oss i att inta en kritisk hållning, men det är också viktigt att framtida medicinska forskare/medarbetare får lära sig att identifiera egna kunskapsluckor och dra lärdom av det.

Coronapandemin har förändrat vår inställning till både det möjliga och det omöjliga och gett oss möjlighet att fostra en generation läkare som förhoppningsvis kommer att vara bättre förberedda för oförutsedda utmaningar. Hur vi aktivt håller oss uppdaterade om nya undervisningsmetoder och möter nya utmaningar kommer att avgöra hur det medicinska utbildningssystemet presterar post pandemin.