Tidigt förutsågs att covid-19 kunde ge besvär efter den akuta infektionsperioden, till exempel postintensivvårdssyndrom (post intensive care syndrome, PICS) med långvariga konsekvenser för livskvalitet hos ett stort antal patienter [1]. Nu fästs även uppmärksamhet på en grupp patienter med lindrigare men långdragna sjukdomsförlopp efter en konstaterad eller förmodad covid-19-infektion. Det förekommer en flora av symtom, och det finns inte alltid tydliga samband mellan infektion och symtomutveckling.

Tillstånd där samband mellan biomedicinsk orsak (disease) och subjektiva symtom (illness) är svåra att fastställa tenderar att ge upphov till polariserade debatter med biomedicinska förklaringar från ena sidan och psykosociala från den andra. Vi har redan sett tendenser åt detta håll gällande covid-19 [2]. Vår uppfattning är att alla sjukdomstillstånd påverkas av olika grader av psykosocial pålagring. Även vid »strikt somatiska« sjukdomar spelar psykosociala faktorer en stor eller till och med avgörande roll för svårighetsgraden av till exempel trötthet [3]. Att måla upp en bild av en grupp som är sjuk »på riktigt« och en annan grupp som är »inbillningssjuk« är en falsk dikotomi.

Om vi inte hanterar denna del av coronapandemin finns risk för en ny grupp patienter som identifierar sig som missförstådda och inte tagna på allvar, och en bild av ett läkaretablissemang som vill påskina att deras besvär inte är på riktigt. För att motverka detta bör man i konsultationen försöka nå en gemensam bild och förklaring till patientens symtom.

Vår erfarenhet är att en lyckad konsultation, enligt nedan, kan göra skillnad i ett sjukdomsförlopp:

  1. Bemötandet. Vid alla sjukdomar är det viktigt att patienter bemöts med tydlighet och respekt. Det finns sällan skäl att ifrågasätta symtom – oavsett om de är självupplevda eller uppenbara. Att förutsätta att patienten har fel, överdriver eller hittar på ger en dålig utgångspunkt för att hjälpa.
  2. Förklaringsmodellen. Patienter visar oss ett stort förtroende när de kommer med sina besvär, farhågor och frågor. En förklaring till de symtom patienten upplever är grundläggande, och om vi inte kan ge bra förklaringar kommer patienten att vända sig åt annat håll, till exempel på internet, där fältet är öppet för ovetenskapliga påståenden och rykten. Tvärsäkra uttalanden från läkaren utan täckning tenderar att skapa misstro, men även utan tvärsäkra svar så kan ett pedagogiskt förhållningssätt och tydlig kommunikation hjälpa till att öka patientens kunskap och förmåga att hantera sin situation. Vår erfarenhet är att en biopsykosocial sjukdomsmodell, där biologiska, psykologiska och sociala faktorer ges utrymme, har störst framgång i att förklara och lägga grund för behandling vid långvariga tillstånd, oavsett om det gäller tydliga somatiska sjukdomar eller komplexa tillstånd med funktionella inslag. Bredda perspektivet och ta hjälp av andra kompetenser (rehabpersonal eller psykosocial resurs) när din egen inte räcker.
  3. Uppföljning. Att vid ett första besök få konstaterat att man inte kan hitta belägg för den förmodade biomedicinska orsaken och sedan lämnas utan uppföljning och möjlighet att ställa följdfrågor kan öka risken för oro och symtomfokus. Om vi inte kan enas om förklaringsmodell första gången kanske vi kan det vid ett andra eller tredje besök. Kontinuitet behövs för att bygga upp förtroende mellan patienten och vården. De minuter som patienten får utrymme att berätta om sina symtom och farhågor tjänas ofta in hundrafalt om patienten känner sig tagen på allvar och upplever att symtomen blivit värderade.

Patienters symtom kommer inte att minska av en raljant inställning. Signaler om att sjukvården inte tar patienter på allvar eller nedvärderar deras lidande riskerar att driva dessa i famnen på ovetenskapliga teoretiker. Sjukvårdens breda kompetens, bemötande med respekt för människors olika förutsättningar och ett biopsykosocialt förhållningssätt ökar våra förutsättningar att hjälpa de drabbade, oavsett om deras besvär i huvudsak har orsakats av sars-cov-2 eller inte.