För 13 år sedan skrev jag en debattartikel i Läkartidningen om läkarassisterat självmord [1]. Inom kort kommer vi att få veta om min bedömning då var korrekt: att den läkare som aktivt bistår en patient i att ta sitt eget liv riskerar dels att mista sin yrkeslegitimation, dels att åtalas under brottsbalkens tredje kapitel om brott mot liv och hälsa. 

Staffan Bergström som har hjälpt en man sjuk i ALS att dö är en meriterad och erfaren läkare. Den handling han nu har begått uppfyller tydligt kriterierna för civilt motstånd. Han vet att det han gör strider mot svensk lag. Ändå begår han medvetet handlingen. Han bestrider inte omständigheterna, utan anmäler sig tvärtom till polisen.

Den svårt sjuka patienten är avliden. Hans lidande är slut. Läkaren har blivit anmäld till polisen, misstänkt för ett brott som han offentligt har bekräftat att han har begått. En förundersökning har inletts av åklagare. Ett ärende har även inletts hos Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) rörande läkarens yrkeslegitimation.

Vad händer nu? Den begångna handlingen stämmer objektivt in på kriterierna för flera olika brott i brottsbalkens 3 kapitel: »Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse« i 10–18 år. Om brottet med hänsyn till omständigheterna kan anses mindre grovt döms för dråp till fängelse i 6–10 år. Den som av oaktsamhet berövar annan livet döms för vållande till annans död till böter eller fängelse i upp till två år. I detta fall kan oaktsamhet uteslutas. Här finns det ett direkt uppsåt hos den misstänkte att bistå patienten att orsaka sin egen död. 

Den misstänkte har uppgivit att han förberedde den bägare som patienten tömde. När patienten gjorde så stod den misstänkte med händerna på ryggen. Ändrar det bedömningen för den misstänktes medverkan till brottet? Nej, skulle jag hävda. Utan den misstänktes aktiva medverkan hade handlingen inte varit möjlig. Staffan Bergströms delaktighet är ett »sine qua non«. Utan honom, ingen gärning.

Min bedömning är att åklagare kommer att väcka åtal om brott. Vidare tror jag att fallet kommer att drivas av endera parten till prejudikatsbildande juridisk instans, alltså Högsta domstolen. Det är önskvärt. Vi behöver klargöra var den juridiska gränsen går under nuvarande lagstiftning. Vad får en läkare göra för att bistå svårt sjuka patienter?

Många har åsikter om dödshjälp. Ofta av omtanke om en patient de har träffat, med plågsamma symtom som de inte har kunnat lindra. I debatten om dödshjälp är det oftast patienter med ALS som lyfts fram. Det är lite märkligt. Cirka 200–250 individer insjuknar med ALS i Sverige varje år. Det är ca en fjärdedels procent av antalet dödsfall i landet årligen. Jag ser en fara i att införa stora förändringar i vår lagstiftning baserade på ytterlighetsfall.

ALS är en hemsk sjukdom. Jag önskar den inte till någon. Men motiverar den att vi inför eutanasi för alla människor i Sverige? Alla de som har svåra symtom av cancer- eller hjärt–kärlsjukdom – symtom som vi med rätt kunskap och utrustning mycket väl kan lindra, utan att ändra vår lagstiftning? Nej. Vi behöver utbildning, organisation och utrustning för att bedriva en god palliativ vård. Då minskar med stor sannolikhet också opinionen för dödshjälp, såväl bland sjukvårdspersonal som hos allmänheten.

En aspekt som få tänker på är vad en ändrad lagstiftning kan nyttjas till av framtida makthavare. Inget samhälle har full immunitet mot auktoritära politiska krafter. Inte heller Sverige. Innan man ändrar lagstiftning är det värt att fundera noggrant över de långsiktiga konsekvenserna.

För övrigt anser jag att en särskild yrkesgrupp bör instiftas om dödshjälp legaliseras i Sverige. Läkare bör fortsatt bota, lindra och trösta, inte döda.

Fotnot: De åsikter jag ger uttryck för här är mina egna, inte mitt partis.