Långvarig smärta drabbar en av fem personer någon gång under livet och är orsaken till 20–40 procent av alla patientbesök i primärvården. Trots detta har denna typ av smärta en relativt liten plats i läkarutbildningen. I en europeisk undersökning (2015) rapporterades att ingen obligatorisk undervisning i långvarig smärta bedrevs vid svenska universitet samt att det saknades uppgifter om hur lång (antal timmar) undervisningen är [1]. Över hela Europa läggs utbildningen i långvarig smärta oftast som kortare inslag under andra kurser och beskrivs ofta som kort och fragmenterad [1].

En av de senast publicerade artiklarna i ämnet (2018) visar att läkarstudenter vid Umeå universitet var nöjda med den utbildning de fått i långvarig smärta [2], framför allt under sin placering vid Smärtcentrum på Norrlands universitetssjukhus. Dock uttryckte många ett behov av utökad undervisning i ämnet, särskilt med tanke på hur vanligt förekommande långvarig smärta är.

Studenterna efterlyste även

  • fördjupning i den biopsykosociala modellen,
  • möjlighet att få träffa fler patienter med långvarig smärta,
  • tydliga behandlingsplaner, och
  • möjlighet att lära med och av andra yrkesgrupper.

Gällande den biopsykosociala modellen ansåg studenterna att läkares kunskaper om de sociala faktorer som har betydelse för behandlingsutfallet behöver uppmärksammas och ses i ett vidare perspektiv, och nämnde särskilt kommunikation och attityder till patientgruppen.

Studenterna angav även att behandlingsplaner för långvarig smärta är otydliga. Det saknas information om vilka förväntningar patient och behandlande läkare kan ha på behandling och sjukdomsförlopp och när det är lämpligt med remiss till smärtklinik. Vidare efterlystes möjligheter att få praktisk erfarenhet i handläggning av patienter med långvarig smärta, framför allt inom primärvården där majoriteten av patienterna behandlas [2].

IASP (International Association for the Study of Pain) har en utbildningsplan för långvarig smärta där undervisningen förläggs löpande under utbildningen men avslutas med en sammanhängande kurs [3]. För att främja ett multimodalt arbetssätt uppmanas lärosätena att låta studenter inom olika hälso- och sjukvårdsprofessioner lära tillsammans, vilket den biopsykosociala modellen ibland kräver.

Universitetskanslersämbetet har tidigare rapporterat brister på flera läkarprogram när det gäller samverkan med andra yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Att lära tillsammans med och av andra yrkesgrupper är något Umeåstudenterna ansåg önskvärt [2].

I en artikel i Läkartidningen [4] diskuteras brister såväl i utbildningen i långvarig smärta vid våra universitet som i vidareutbildningen på specialistnivå. Författarna konstaterar att det finns kunskapsluckor hos kliniskt aktiva läkare gällande neuropatisk smärta. En annan studie [5] har undersökt vilka faktorer som är viktiga för behandlingsvalet hos patienter med långvarig smärta. Studien visar att det förhållningssätt som lärs ut under grundutbildningen återspeglas i arbetslivet. De Umeåstudenter och primärvårdsläkare i Västerbotten som deltog i studien tenderade att prioritera samma faktorer. Detta visar på vikten av adekvat utbildning i långvarig smärta under grundutbildningen.

Utformningen av det nya läkarprogrammet borde ses som ett ypperligt tillfälle att se över utbildningen i långvarig smärta vid alla lärosäten för att kunna tillgodose behovet av en bred ämneskunskap inom yrket.