Sveriges läkarförbund (SLF) har vid flera tillfällen tagit upp frågan om framtidens vårdstruktur, bland annat i en debattartikel av ordföranden Heidi Stensmyren i DN för en tid sedan. Heidi Stensmyren förespråkar ökad statlig styrning av hälso- och sjukvården och ett nationellt ansvar för centrala funktioner och gemensamma behov. Det är bara att hålla med – men vad innebär ökad nationell styrning? Och hur ska ett nationellt ansvar kunna motverka resursslöseriet och ojämlikheterna i dagens vårdsystem? Vilka principer ska en ökad samordning mellan stat, regioner och kommuner vila på?

De allra flesta aktörer inom området är i dag övertygade om behovet av en kraftig satsning på primärvården. Det är här patienterna har sitt första möte med sjukvårdsapparaten. Det är här som många viktiga vägval kan göras utifrån den enskildas behov. Det är här som frågor om bemötande, jämlik behandling och icke-diskriminering avgör möjligheterna för en vårdsökande att få rätt sorts behandling för sina åkommor. Utbildning i vårdyrken måste också ha en bas i öppenvård – där man sedan ska arbeta. Där finns patienterna som man ska lära sig att behandla, och där finns områden för forskning.

För att primärvården ska få den tyngd som behövs i den nationella vårdapparaten krävs inte bara ökade ekonomiska och personella resurser. Primärvården måste också uppvärderas statusmässigt i relation till specialistsjukvård och medicinsk forskning. Välutvecklade samarbetsformer mellan olika primärvårdsenheter, mellan primärvården och specialistvården och mellan vården och andra former av omsorg skulle inte bara göra primärvården till en attraktiv arbetsplats, utan också till den kärna inom hälso- och sjukvården den rätteligen borde vara.

Heidi Stensmyren diskuterar också uppgiften för privata aktörer inom vården. Här finns skäl att stanna upp och reflektera. Vad menar hon med »privata aktörer«? Ideella stiftelser som bedriver vård utifrån en särskild etisk idé? Personalkooperativ av olika slag? Egenföretagare som tandläkare, psykologer, psykoterapeuter, kiropraktorer med flera? Eller riskkapitalbolag som investerar i sjukvård som ett sätt att dra nya vinster ur en allt smalare produktionsapparat?

Det är av vikt att inte bara Läkarförbundet utan alla vårdens fackförbund, yrkesföreningar och patientorganisationer tar ställning till vilken sorts privata aktörer som ska få finnas i hälso- och sjukvård och till vilka regelverk som ska omge dem. I samband med sådana ställningstaganden blir det meningsfullt att diskutera vad ökad statlig styrning och ett nationellt ansvarstagande för vårdsektorn innebär.

Hälso- och sjukvårdslagen säger att målet med sjukvården är

  • god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen
  • respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet
  • att den med största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Vi som är aktiva i Medborgarnas coronakommission menar att samarbete, inte konkurrens, måste styra de offentliga investeringarna. Hälso- och sjukvårdslagen säger att här inte ska finnas några gräddfiler till vården, vare sig via privata sjukförsäkringar eller på något annat sätt. Här ska inte finnas några omotiverade skillnader i behandling av vårdsökande eller patienter, oavsett i vilken region eller stadsdel patienten bor. Offentlig finansiering av privata vårdgivare måste utgå ifrån att resurserna ska stanna i vården – inte delas ut till aktieägarfickor eller flyttas över till skatteparadis.

Samarbete, inte konkurrens mellan olika vårdgivare, bör styra de offentliga satsningarna, och resurserna ska bidra till en god hälsa för hela befolkningen.