Aldrig tidigare har intensivvården varit i så stort fokus som denna vår. Allmänheten och myndigheterna har blivit medvetna om intensivvårdens betydelse och fått en inblick i denna avancerade och resurskrävande vård. Nu måste vi planera för nästa steg. De resurser som lagts ner under intensivvårdstiden får inte gå till spillo. De bör i stället optimeras så att patienterna kan återhämta sig på bästa sätt.

Utbrottet av coronavirus har inneburit stor belastning på vården och inte minst intensivvården. Stora resurser har avsatts till vården av svårt sjuka patienter. Samhället har ställt om, och myndigheter har tillsammans med olika organisationer strategiskt planerat för att tillgodose behovet av resurser och aktuell information.

I nuläget har antalet insjuknade minskat, och därmed behovet av akut vård. I stället ser vi ett behov av samlade resurser för att stödja patienternas återhämtning. Detta arbete bör intensivvården och övriga hälsoprofessioner ansvara för tillsammans.

Postintensivvårdssyndrom (PICS, post intensive care syndrome, och PICS-F [family]) [1, 2] är samlande begrepp för de negativa effekter som den kritiska sjukdomen och vården på IVA kan orsaka. Posttraumatisk stress, utmattning, ångest, depression, kognitiv och/eller fysisk funktionsnedsättning, psykosocial påverkan, försämrad livskvalitet med mera är vanligt och påverkar såväl patientens som familjens möjligheter att återta det liv man hade före intensivvården.

Behovet av att identifiera och åtgärda negativa effekter hos patienten är väl dokumenterat av internationella intensivvårdsorganisationer [3]. I Sverige finns särskilda uppföljningsmottagningar (post-IVA-mottagning) med personal från intensivvården, vanligen intensivvårdssjuksköterska, undersköterska, läkare och fysioterapeut. Uppföljningen består av samtal med patient/närstående samt fysiska test och frågeformulär som kan identifiera problem och ligga till grund för en gemensam plan för åtgärder som behöver sättas in [4, 5].

Mötet med personal som arbetar inom intensivvården kan hjälpa patienterna att sortera sina minnen av tiden på IVA och berätta hur de mår. Personalen kan förklara vad som hände under vårdtiden och vad de kan förvänta framöver. Patienterna har oftast otydliga och få minnesbilder av själva intensivvården. Däremot kan minnen av en känsla av overklighet, mardrömmar och hallucinationer finnas kvar lång tid efter utskrivning [6-8].

Behandlingen av covid-19-patienter har delvis skiljt sig från ordinarie intensivvård, då kunskapen om sjukdomens påverkan på organsystemen är begränsad. Tillgången på läkemedel för sedering och smärtlindring samt administrering av dessa påverkar vården. Aktuell forskning visar att dessa faktorer har påverkan på patientens vårdresultat [9].

För att vårdapparaten och enskilda verksamheter ska kunna ta del av de erfarenheter vi fått måste intensivvården vara en del av uppföljningen. Resurser måste skyndsamt sättas in för att vi ska kunna följa upp vårdresultat och utvärdera vården när patienter nu skrivs ut från intensivvården. Detta kan inte vänta till efter sommaren, eftersom det finns behov av att tidigt (2–3 månader efter utskrivning från IVA) identifiera och sätta in åtgärder mot de problem patienterna kan få [10-12].

Intensivvårdspersonal kan rekapitulera och förklara vårdtiden på IVA för patienten. Andra vårdprofessioner kan inte ersätta behovet av sådan uppföljning. Ur såväl individ- som samhällsperspektiv kan de resurser som använts under tiden på IVA delvis gå till spillo om de negativa effekterna av intensivvården inte kan begränsas.