I coronoapandemins kölvatten har ett nytt ord bubblat upp: vårdskuld. Detta klatschiga ord söker sammanfatta behandling som behövt skjutas upp och undanträngts av behovet att ta hand om patienter med covid-19, utan att i detalj behöva förklara hur detta ska kirras. Det är en trollkarls näsduk och hatt; svårigheterna sitter i detaljerna.

Det klatschiga ordet överskyler en tuff verklighet. Ordet skuld betyder något som kommer att återbetalas med eller utan ränta; det är inte fallet här.

För att kunna återhämta vård som undanträngts av covid-19 måste det finnas tillräckligt med erfarna läkare och annan personal, som dessutom måste jobba extra för att hinna ikapp. Erfarna läkare behövs för att ta upp anamnes, bedöma status, ordinera optimala test och sätta in rätt behandling. Särskilt belastade blir de psykiatriska disciplinerna. Operationer kräver sterilt material och saltid.

Även med incitament för personalen så begränsar våra arbetsmiljö- och anställningslagar hur mycket extra den får arbeta. Det kan därför vara värt att undersöka huruvida personal från Danmark, Norge och svenskspråkiga Finland skulle vilja komma och arbeta i Sverige, men vi måste räkna med att de också skulle begära rejäl ersättning.

Därutöver är frågan om det finns pengar för allt detta. Arbete utöver det ordinarie är dyrare och begränsat. Pandemin har inte bara betytt att stora resurser behövt läggas på covid-19, den har även orsakat finansiellt kaos med konkurser och minskade inkomster. Företag kämpar för att överleva. Vi har således ett minskat skatteunderlag samtidigt som skattepengar måste skjutas till för att få ekonomin på fötter. Därtill kommer svenskarna att bli tvungna att bidra till EU:s mångmiljardfond för att stötta drabbade länder.

Verkligheten vi lever i är att det finns en gräns för hur stor procent av BNP, men också absoluta pengar, ett land kan lägga på hälso- och sjukvård. Sverige lägger runt 10 procent, medan Danmark och Schweiz lägger 11 och Holland 12 procent. USA leder med nästan 18 procent av sin BNP, men där knorras det sedan ett decennium. För 50 år sedan avsatte Sverige, USA och andra rika länder 6–7 procent av BNP. Sedan dess har USA ökat rejält medan Sverige har segat sig upp. Länders ekonomiska utveckling påverkar både procenten och summan; Norge före och efter oljeboomen är ett bra exempel. Den absoluta summan är nog viktigare än procenten, eftersom vissa kostnader, såsom läkemedel och instrument, blir allt enhetligare i hela världen.

Tid som gått förlorad går aldrig att återfå. Sverige gjorde rätt i att inte stänga sina skolor. Flera länder beklagar sig över att de gjorde fel. Vi ska vara stolta över det tuffa beslutet. Pandemin orsakades inte av något svenskt politiskt snedsteg. Varken 2020 eller 2021 är valår. Våra politiska ledare måste visa mod och upplysa oss om att skulden är bortom landets förmåga. Ärligheten varar längst. Däremot har pandemin gett oss en oväntad möjlighet att utröna vilka behandlingar och screeningar som verkligen gör skillnad.

Vi kan bolla poppisordet »vårdskuld« fram och tillbaka men till syvende och sist uttryckte Gustaf Fröding det på spiken i sista raderna av sin dikt »Äktenskapsfrågan«:

»Erk du!
Maja du!
Var ska vi ta’t?«