Först och främst vill jag framföra min respekt för den rådande situationen. Den behöver inte bokstaveras, och i folkmun är den uttjatad, men den har drabbat oss hårt och skoningslöst.

Jag arbetar som ST-läkare inom allmänmedicin inne i Lunds centrum. Jag möter för närvarande en desperation i samhället. Den psykiska ohälsan, som vi vet redan var påtaglig, är nu utöver det vanliga.

Varje enskild individ ges för närvarande inte någon möjlighet att värja sig mot hälsoångesten viruset bär med sig. Självfallet är det viktigt att upplysa medborgarna om hur läget är, men till vilken kostnad?!

Varje dag då jag slagit på nyheterna på tv innan jag gått till jobbet denna vår så har det handlat om covid-19. En outtömlig information. Det var en lättnad när fokus riktades mot ett mord för 34 år sedan. Någonting annat.

Jag känner av en ruggig ångest genom alla åldersklasser. Unga som gamla. De unga har dock däremellan social närvaro och umgänge. Åldersgruppen > 70 år däremot hamnar i en ny definition av utanförskap. De hamnar helt plötsligt i en riskgrupp för ännu en, två, tre eller fyra sjukdomar till följd av isolering och stillasittande. En påfrestning som både är fysisk och psykisk.

Det sistnämnda är någonting jag tycker att vi uppmärksammat alltför lite. Visst, Anders Hansen (psykiater och författare, känd för bland annat boken »Hjärnstark«) berättade för någon tid sedan hur våra hjärnor påverkas av den rådande situationen. Det finns en och annan artikel om att alkoholkonsumtionen ökat eller att färre söker psykiatrisk vård trots att den psykiska ohälsan tycks öka. Men vilka insatser gör vi? Att man kan ringa en total främling för att få prata av sig lite? Samtidigt som nyheterna med all sannolikhet står på i bakgrunden och informerar om samma sak dag ut och dag in. En jäkla rävsax, eftersom det självfallet är viktigt att upplysa samhället.

Oåterkalleligt har vi nu satt oss i en situation med en andra pandemi. För den psykiska ohälsan, som redan kom från en stabil prevalenssiffra, kommer att explodera i samhället. Det som gör den mindre aktuell för medierna är att den inte syns, om den inte leder till självmord. Om ångesten hade kunnat synas så pass mycket som covid-19 gör på röntgenbilderna eller dödssiffrorna hade den synts. Det är nästan synd. För livskvaliteten hos många av dem med ångest är som hos en sängbunden patient på sjukhuset – med all respekt för dem som kämpar för sina liv mot covid-19 för tillfället.

Det jag möter på vårdcentralen är en stress som handlar om när man ska drabbas av sjukdomen. Om man redan har blivit drabbad. Om en anhörig kommer drabbas. Om man kommer förlora sin inkomst. Om man alltid kommer att ha de kvarvarande symtomen i sviterna efter den lindriga infektionen, de patienterna som knappt uppmärksammats och som vi knappt vet hur vi ska handlägga i vården. Om man förväntas vara isolerad i ytterligare månader–år. Om man inte kan få bli testad, för det står ju i tidningen. Om desperationen kring att jaga ett covid-19-prov hela vägen till Danmark, som så väl beskrevs i en artikel i slutet av juni.

Mina resurser går åt till att lugna, till att trösta, agera hejaklack mot ett virus som vi har dålig kunskap om.

Vi måste arbeta förebyggande. Precis som när vi tar ett test för covid-19 borde vi förebygga psykisk ohälsa med hälsofrämjande åtgärder för att slippa spridning av denna andra pandemivåg. Ett mer balanserat nyhetsflöde, »powerwalks« utomhus, anordna fika på covid-avstånd, ge alla äldre utbildning i att ta del av sociala kommunikationsnät som Zoom etc.

Ovanstående är förslag; jag vet inte exakt hur samhället ska agera, men agera måste vi. Jag vet att det jag ser är trött vårdpersonal som inte orkar vara hejaklack mycket längre. Att vårda är viktigt och vi gör vad vi kan, men vi behöver hjälp. Särskilt med tanke på all vård som stått på vänt på grund av covid-19. När den sätter fart, hur ska vi då kunna behandla den psykiatriska pandemin som är under uppsegling?