Läkaren Staffan Bergströms handling att ge en man med ALS dödshjälp har fått stöd också från läkare. Det förvånar, eftersom dödshjälp bryter mot en lång tradition att lösa medicinska problem.

Läkaretikens credo, att inte döda (ge gift), stipulerades av den grekiske läkaren Hippokrates. I en tid då medicinen var outvecklad måste lidandet ha varit stort och dödshjälp inte ovanlig. Ändå underströk Hippokrates denna princip, som sedan varit tongivande för läkares åtgärder och ett incitament för medicinsk forskning.

Förbudet ställde läkare inför uppgiften att hitta andra sätt att avhjälpa lidande. Den medicinska konsten blomstrade och fördes från Grekland till lärosätet Gondeshapur i Persien. I Persien verkade en Ibn Sina, vars läror senare spreds till Europa, där han var känd som Avicenna.

Med tiden har forskningen gett sig i kast med allt större utmaningar för att bekämpa lidande och död, i många fall framgångsrikt. Statens medicinsk-etiska råd nämner i en rapport [1] att de inte funnit stöd för uppfattningen att det finns situationer där palliativ vård inte klarar att kontrollera smärta, ångest, illamående och andnöd.

I coronatider, när en ny, okänd och dödlig farsot sprids över världen, står läkare i frontlinjen för att hitta vägar att behandla. Om covid-19 setts som så svår och outhärdlig att dödshjälp hade tillåtits, vad hade vi inte förlorat i medicinska lösningar? I stället har läkares arbete i ett fält där de trevat sig fram längs tidigare erfarenheter och metoder lett till vetenskapliga upptäckter som redan räddat liv. Vacciner utvecklas fortare än någonsin. Människor strider för att sjuka och dementa anhöriga ska få vård. Ingen talar om dödshjälp.

Har vi nu kommit till vägs ände? Finns problem där vi måste kasta in handduken och inte kan vare sig bota eller lindra? Staffan Bergströms påstående, som är ostyrkt, att läkare överdoserar medicin för att påskynda ett döende [2], uttrycker det en allmän känsla hos läkare att de inte kan behandla alla sjukdomar och att dödshjälp därför borde tillåtas? Har en allmän uppgivenhet och hjälplöshet fått fäste i läkarprofessionen?

Nej, det finns inga tecken på det.

Dödshjälp avviker från läkares sätt att arbeta. Den medicinska kunskapen blir inte längre vägledande, utan i stället enskilda människors önskan att dö på grund av ett lidande som inte kan definieras lagligt eller medicinskt och i hög grad är beroende av den sjukes aktuella rädsla, okunskap om sjukdomen och psykosociala faktorer. Vi kan ha metoder att bota och lindra, men i många länder med dödshjälp är det inte tillåtet för en läkare att försöka påverka en individs önskan om dödshjälp. Läkares roll blir inte att utreda och hitta vägar att bota och lindra. Läkarens roll blir att effektuera.

Det väcker svåra etiska frågor. Om det är så att jag inte har möjlighet att bedöma om psykiska tillstånd eller sociala omständigheter har betydelse i ett fall, kan jag då ta ansvar för att ge en människa dödshjälp? Om min kunskap och erfarenhet säger mig att jag skulle kunna hjälpa en människa, kan jag då ansvara för att i stället vålla hennes död? Om jag inte är enig om bedömningen med den läkare som beviljat dödshjälp, är det då tillåtet att utföra handlingen utan att göra en egen bedömning? Hur stort måste ett lidande vara för att dödshjälp ska vara försvarlig? Kan jag enligt min etik som läkare foga mig i en patients vilja om jag bedömer den som medicinskt oriktig? Kan jag ta ansvar för att skriva ut medicin som jag själv inte fattat beslut om?

Hur påverkar det oss att ena dagen utföra dödshjälp och den andra rädda liv? Vårt övriga arbete? Våra bedömningar? Vår behandling och hur den utförs? Och hur många motstridiga uppfattningar kan samtidigt finnas i oss?

Dödshjälp är ett uppgivande och ett avvisande av medicinska metoder. Människor kan alltid avsäga sig vård. Men att driva läkare att arbeta efter metoder som strider mot deras kunnande och medicinska ansvar är att underminera vården. Människors vilja ersätter läkaretiken och leder till modlöshet och brist på hopp.