Under covid-19-pandemin har det varit mycket fokus på sjukhus och antalet IVA-platser, men även på hur Sverige har misslyckats med att skydda de äldre från smittan. Nu har fokus börjat skifta mot patienter med långdragen covid-19 och den vårdskuld vi har byggt upp.

Att det har blivit mycket fokus på våra äldreboenden är välkommet, men för övrigt har primärvården hamnat i skymundan. När det gäller vårdskulden är det förhållandevis enkelt att beräkna hur många operationer som har skjutits upp, men svårare att avgöra konsekvenserna av alla inställda vårdcentralsbesök.

Primärvården är ansvarig både för äldreboenden och för dem med långdragen covid-19. Att titta lite närmare på dessa patientgrupper kan förmodligen ge oss en del ledtrådar till vilka åtgärder som behöver vidtas efter pandemin.

Bägge behöver kontinuitet, trygghet, korrekt medicinsk handläggning och en vetskap om vem som har det medicinska ansvaret för dem. Det borde svensk sjukvård kunna tillmötesgå, men det gör vi på alltför få ställen i dag. Anledningen till det är en underdimensionerad primärvård.

Sjukvården i Sverige är sjukhustung och i jämförelse med andra länder är vi få allmänläkare, och en alltför liten del av sjukvårdsbudgeten går till primärvården och vårdcentralerna. Möjligheterna till fortbildning är dåliga för svenska läkare i allmänhet och för allmänläkare i synnerhet. Det försvårar möjligheten att läsa in sig på nya sjukdomar såsom covid-19.

Det finns inte heller någon stark forskningstradition hos svenska allmänläkare, och alltför lite pengar går till primärvårdsforskning. Det har under pandemin gjort att vi har missat tillfällen att bedriva viktig forskning avseende exempelvis långdragna förlopp, vilket däremot har gjorts i primärvården i andra länder, exempelvis Storbritannien, där allmänläkare har en mer framträdande position och en starkare forskningstradition.

Man är i Sverige inte heller bra på att involvera allmänläkare i styrningen av vården. Ett exempel på detta är den nya nationella kunskapsstyrningen som tas fram av Sveriges Kommuner och regioner (SKR). Här har man formerat 23 Nationella programområden (NPO) som ansvarar för att ta fram riktlinjer för olika sjukdomsområden. Ett av dessa programområden är primärvårdsrådet; där är visserligen 6 av 13 medlemmar allmänläkare, men för övrigt finns det endast 7 allmänläkare på 22 programområden, trots att en stor del av de riktlinjer som tas fram handlar just om primärvården och vårdcentralerna.

Om vi ska dra några lärdomar av covid-19-pandemin och göra ett allvarligt menat försök att få primärvården att fungera bör följande förslag genomföras snarast:

  • Lagstifta om att varje individ i Sverige (om man inte aktivt avstår) listas på en specialist i allmänmedicin och att denna läkare ska ha en lista med mellan 1 000 och 1 500 personer. Endast då kan vi ta hand om bland annat de individer som drabbats av långdragen covid-19 på ett adekvat och tryggt sätt till gagn för patient, läkare och samhälle, och endast då kan vi stoppa utflödet av kollegor från allmänmedicin och locka till oss yngre kollegor till denna fantastiska specialitet.
  • Inrätta en nationell allmänmedicinsk forskningsfond enligt de förslag som finns i »God och nära vård« och se till att tid finns avsatt för fortbildning för specialister i allmänmedicin. Detta kommer att leda till förbättrad kvalitet och snabbare implementering av ny kunskap och nya arbetssätt.
  • Inrätta medicinskt ansvarig läkare inom den kommunala primärvården för att höja den medicinska kompetensen där, och se till att läkarna som arbetar med äldreboenden har mer tid avsatt för sina patienter.
  • Se till att allmänläkare involveras på alla nivåer av styrningen av den svenska sjukvården om man vill att de riktlinjer och beslut som tas fram ska accepteras av och fungera i den del av sjukvården där majoriteten av vårdbesöken görs och där våra stora folksjukdomar tas om hand.