Läkare och sjukvård ska arbeta i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Men det finns icke desto mindre problem med båda begreppen. Vad är evident beträffande bästa sättet att minska smittspridning och behandling av de sjuka, och vad innebär den beprövade erfarenheten när den skiftar från läkare till läkare och från klinik till klinik, för att inte tala om mellan regioner och länder?

Så vad göra när så mycket är oklart i så många led? Jo, som vanligt det man har erfarenhet av och förmåga till – kanske det som går under begreppet »sunt förnuft«. Folkhälsomyndigheten har ofta åberopat evidensargument för att föreslå eller avråda från insatser. Det kanske mest problematiska var beslutet i mars att förklara att det handlade om en samhällsspridning i hela landet. Detta innebar att man på många håll i landet inte längre smittspårade trots att samhällsspridning faktiskt bara ägde rum i Stockholmsområdet. Inget hade hindrat att man ute i regionerna fortsatte med smittspårning. Och inget hade hindrat smittskyddsenheten i Stockholmsområdet att smittspåra på särskilda boenden och äldreboenden, något som man också gjorde på många ställen. Ett bra exempel är Västerbotten, där man arbetat enligt etablerad beprövad erfarenhet av hur man bekämpar smittspridning genom smittspårning och beteendeinsatser av olika slag, basal hygien, isolering av misstänkta fall och skyddsutrustning (vad som fanns tillgängligt). Västerbotten har till och med en lägre dödlighet under den aktuella perioden jämfört med tidigare. Ett annat exempel är diskussionen om munskydd, där Folkhälsomyndigheten länge varit skeptisk till att rekommendera sådant för mera allmänt bruk med hänvisning till bristen på evidens för nyttan. Försiktighetsprincipen vid oklar evidens, liksom det »sunda förnuftet«, talade för att munskydd kanske ändå inte varit fel.

Pandemiförklaringen bidrog till att Folkhälsomyndigheten fick alltför stor betydelse för landets alla smittskyddsenheter. Den centrala myndigheten måste ju vara mest vetenskaplig, och när vetenskapen inte hunnit med vågade man inte lita på den beprövade erfarenheten och försiktighetsprincipen. Nu har Folkhälsomyndigheten upptäckt att föreskrifterna om smittspårning måste göras om. »De är gamla, snåriga och svårtillgängliga«, enligt chefsjuristen Bitte Bråstad. Gott och väl!

Folkhälsomyndighetens negativa inställning till munskydd måste ha bidragit till den märkliga domstolsprocessen i maj där såväl förvaltningsrätten som kammarrätten i Stockholm avslog Arbetsmiljöverkets beslut att personalen på äldreboendet Serafen i Stockholm skulle ha munskydd och visir när de arbetade med covid-19-patienter. Stockholms stad hade överklagat Arbetsmiljöverkets beslut i stället för att acceptera det och göra det bästa av situationen.

Ett annat problem med evidensen aktualiseras när vaccinet mot covid-19 kommer. Det får inte bli som vid influensavaccinationen 2010. Trots alla försiktighetsåtgärder kan biverkningar och komplikationer inträffa även denna gång. Då måste staten vara mycket mera generös vid sin bedömning av eventuella samband mellan vaccination och misstänkta biverkningar. Narkolepsiproblematiken behandlades med stor okänslighet av beslutande myndigheter med hänvisning just till tillgänglig evidens – som många gånger är inkonklusiv. Sådan är den vetenskapliga evidensens natur. I praktiskt kliniskt arbete ställs vi hela tiden inför val och beslut som kan vara livsavgörande för våra patienter och befolkningar. Då krävs ett stort mått av »sunt förnuft« baserat på vad vi vet, vilka erfarenheter vi har och vilka resurser vi förfogar över. Som alltid får man laga efter läge, och det bästa får inte bli det godas fiende. Nu börjar det vara dags för eftertanke. Efterklokheten kan vi bespara oss.