Våren 2020 började vi på Skånes universitetssjukhus att rusta för pandemin, och den ordinarie anestesi-/operationspersonalen ställde om till covid-19-vård. Operationsutrymmet för akut ortopedi skulle bli begränsat och patienter med radiusfrakturer knappast prioriterade. Radiusfrakturer är samtidigt vanliga och drabbar i vårt upptagningsområde drygt 1 000 patienter årligen. Skulle vi nu låta bli att operera dessa och i stället, som i Spanien och Italien, förbereda för osteotomier och artrodeser när pandemin passerat? Vi beslöt att ändå försöka operera de patienter hos vilka morbiditeten förväntades bli hög om inte skadan åtgärdades akut. Ingreppet kan ju göras i ledningsanestesi, och patienterna är friskare och mer flyttbara än till exempel höftfrakturpatienter.

Vi sökte primärt samarbete med privata vårdgivare. Operationerna planerades att utföras av sjukhusets ordinarie radiusoperatörer. »Göra rätt första gången« framstod som viktigare än någonsin. Fortsatt rehabilitering skulle på samma sätt ledas av ordinarie handledsspecialiserade fysioterapeuter, men virtuellt, utan att patienten behövde återkomma fysiskt till sjukvården. I stället för avgipsning och igångsättning efter två veckor inplanerades videosamtal med operatören dag 1 och fysioterapeut dag 5 samt virtuell avgipsning dag 14.

Den 14 april opererade vi de första patienterna. Under april och maj opererades 12 patienter som sedan följts i en kvalitativ studie, baserad på semistrukturerade telefonintervjuer utförda av en ST-läkare i ortopedi. Frågorna berörde 1) tankar kring coronapandemin, 2) upplevelsen av videosamtalen samt 3) idéer om optimal uppföljning.

10 av de 12 patienterna har intervjuats. Åldern varierade mellan 32 och 85 år. 3 patienter var män och 7 kvinnor, 4 hade inte svenska som modersmål och 2 kunde inte delta på grund av kognitiv svikt eller språkförbistring. Intervjuerna har transkriberats, lästs av författarna och analyserats med systematisk textkondensering [1]. Bärande meningar valdes ut och kodades, och tre teman identifierades:

  1. Frakturen först – även under pandemi. Patienterna uppgav att de inte ändrade sitt sökmönster på grund av coronapandemin. Samtliga uttryckte att skadan var av sådan karaktär att de omgående sökte akutmottagningen. Alla upplevde att sjukvården hanterade coronapandemin professionellt och att detta lugnade eventuell oro.
  2. Videosamtalet – nytt, men överraskande enkelt. Majoriteten var teknikvana och såg inga problem med att delta i ett videosamtal. Några upplevde en viss oro över huruvida de skulle klara av det tekniska. Alla upplevde att det var lättare än förväntat att koppla upp sig, förutom en 85-årig kvinna som samtidigt konstaterade att hon ändå hade behövt hjälp till sjukhuset för ett fysiskt möte.
  3. Videosamtal – när patienten själv får välja. Alla utom en föredrog videosamtal framför fysiskt besök som första uppföljning efter operation. Kombinationen av videosamtal och broschyr beskrevs som optimal.

Vad har vi lärt oss?

Hur man bäst tränar upp sig efter en handledsfraktur är ingen medfödd kunskap. Vi instruerar noggrant och upprepat om hur man ska göra. Hur man hanterar ett videosamtal kan på samma sätt tränas upp. Ingen saknade smarttelefon, och alla fick lära sig att koppla upp till videosamtal redan vid det preoperativa mötet. I 4 fall skedde efterföljande samtal tillsammans med anhöriga, för antingen språklig eller teknisk hjälp. Det var påtagligt hur kraftfullt ett videosamtal är.

Visst har pandemin gjort oss mer digitala. Många av oss har snabbt tvingats till det. Men i sjukvården måste den nya tekniken bli åtkomlig för alla. Vid framtagandet av nya digitala lösningar måste användargränssnittet anpassas så att även de mest datorovana blir bekväma. Det är förvisso känsliga uppgifter som ska hanteras, men krångliga inloggningsmetoder, krav på helt säkra lösenord och popup-frågor om mikrofon och kamera är moment som släcker intresset, särskilt för de datorovana.

Fotnot: Vid Skånes universitetssjukhus koncentrerades operationerna av distala radiusfrakturer 2011 till enheten i Lund. Målet var att skapa ett kompetenscentrum med ett fåtal kirurger med stor volym, registerbaserad utvärdering kopplad till forskning samt utbildning av unga ortopeder.