Sedan många år har jag handlett läkarkollegor i psykologisk handledning i så kallade Balintgrupper. Deltagarna representerar sjukhusspecialiteter, såväl kirurgiska som medicinska samt akutmedicinare. Efter en tids mötesrestriktioner på grund av covid-19 har grupperna (cirka 8–10 deltagare vardera) nu återupptagit sitt arbete med månatliga sammankomster.

Ett aktuellt tema är konsekvenserna av att arbeta under de villkor som skyddsutrustning innebär för patientmöten. Anhöriga har ju som regel inte tillåtits delta i konsultationen under covid-19-restriktioner. I fokus är hur det påverkat kommunikation och den interpersonella relationen med patienter i mötet med läkaren. Även om detta inte är en vetenskapligt genomförd studie är samstämmigheten i återkopplingen från deltagarna så stor att den förtjänar att spridas.

Genomgående har införandet av nya, striktare regler kring användning av skyddsutrustning inneburit instruktioner i hur de ska användas, även om riktlinjer ofta uppfattats som väldigt spretiga med stora skillnader mellan närliggande eller samverkande specialiteter. Däremot har ingen rekommendation eller diskussion skett kring hur relationen till patienter och förutsättningar för kommunikation påverkas.

I princip alla läkare fortsatte att arbeta på samma vis som förut, men nu med skyddsutrustning, och har ad hoc försökt kompensera för de för många överraskande svårigheterna att etablera kontakt och få en fungerande kommunikation och arbetsallians med patienterna. Ju mer omfattande skyddsutrustning, desto större utmaning. Bara visiret innebär att många äldre patienter får svårt att uppfatta vad doktorn säger, än mer så om både visir och munskydd används. De flesta patienter är för artiga, eller osäkra, för att be doktorn upprepa vad som sagts.

När mer omfattande skyddsutrustning används tillkommer mer uttalade svårigheter att använda sig av alla de arbetssätt, erfarenheter, metoder och mimik som läkaren förvärvat för att försäkra sig om en bra kontakt och allians, och kunna följa patientens känslostämning för att få och ge den information som krävs. Ofta har det lämnat läkarna med en känsla av otillräcklighet, irritation, frustration och vetskap om att mötet inte blivit vad de är vana vid.

Inget av detta är egentligen så överraskande, men det är uppenbart att införandet av de nya arbetssätt som covid-19-pandemin kräver också måste följas av genomtänkta strategier för att så långt som möjligt inte förlora en fungerande patientkontakt. Här har naturligtvis chefer och arbetsledare ett stort ansvar, även om det efter hand sker förändringar »på golvet«, då det man är van vid inte längre visar sig fungera.

Tydliggörande för patienten att skyddsutrustning kräver en annan form av samverkan underlättar, men det är mycket mer som kan behöva tänkas igenom. Olika patientmiljöer kan behöva olika insatser för att de ska fungera under de begränsningar som arbete med skyddsutrustning innebär för patient–läkarkontakten, liksom för kontakten med sjuksköterskor och annan personal.

Frånvaron av en diskussion om detta på arbetsplatsen i den inventering som gjorts bland de cirka 50 läkare jag träffat är anmärkningsvärd, och med all sannolikhet inte unik för Skånes universitetssjukhus. Mycket finns att lära kring hur vi behöver tänka kring att arbeta med skyddsutrustning i bredare kretsar inom sjukvården.