I juni aviserade regeringen miljarder till regionerna för att få bukt på coronapandemin genom storskalig testning. Kort därpå införde Stockholm subventionerade antikroppstest. Runt 16 procent av de cirka 400 000 som har testats anses ha skydd 6 månader framåt [1-3]. Men vad vill man uppnå med dessa »gratis« antikroppstest? Och hur väl lever strategin upp till syftet?

Huvudsyftet torde vara att påvisa individens immunitet så att arbetsgivare kan resursplanera och få samhället på fötter igen. I dagsläget har dock arbetsgivarna ingen möjlighet att få överblick över vilka som testats eller vad resultatet blev. Dessutom är majoriteten av de laboratoriebaserade testen framtagna för att påvisa genomgången sjukdom, inte immunitet.

Sars-cov-2 består av fyra strukturproteiner, bland annat nukleokapsiden (N) och spike-proteinet (S). S-antigenet inducerar neutraliserande antikroppar som korrelerar till skydd mot reinfektion [4, 5]. Flera av de vanligaste laboratorietesten påvisar dock IgG riktade mot N-proteinet (anti-N-IgG) [6, 7], som inte garanterar immunitet. De underskattar även prevalensen och förefaller ha en kortare varaktighet jämfört med anti-S-IgG [4, 8, 9]. De flesta verkar bilda båda dessa typer av antikroppar [10], men förekomst av enbart anti-N IgG räcker inte för att kunna uttala sig om immunitet. I pågående vaccinstudier mäts förekomst av neutraliserande antikroppar.

I Folkhälsomyndighetens vägledande dokumentet nämns inte denna aspekt [3]. I stället avråder man från snabbtest då dessa anses ha lägre specificitet jämfört med labbtest, trots att det finns högpresterande snabbtest som identifierar anti-S-IgG och därmed indikerar immunitet. Vad gäller prestandan fann man i en Cochrane-genomgång ingen säker skillnad mellan labb- och snabbtest [11], i Noklus-validering levde 3 av 17 snabbtest upp till Folkhälsomyndighetens krav på ≥ 99,5 procent specificitet och ≥ 90 procent sensitivitet, och i danska Seruminstitutets undersökning hade 1/3 av labbtest och 4/6 av snabbtest 100 procent specificitet [12, 13]. Utöver inferioritet argumenteras att snabbtest inte kan kvantifiera antikropparna, men att kvantifiera fel typ av antikroppar anses oväsentligt.

Snabbtest sägs även innebära risk för produktionsfel och därmed varierande prestanda. I två produktionsomgångar av samma snabbtest varierade dock sensitiviteten mot anti-S-IgG endast mellan 93 och 100 procent medan specificiteten var 99,5 procent i båda omgångarna [14].

Folkhälsomyndighetens dokument har alltså lett till bred implementering av labbtest, utan att hänsyn tagits till testets kvalitativa svar. Ett avfärdande av högpresterande snabbtest på individnivå gör att man går miste om dess fördelar:

  • resultat på 10–15 minuter till låg kostnad
  • de kan tas var som helst om patienten får hjälp att tolka resultatet.

I glesbygd och utanför större städer skulle snabbtesten vara ett utmärkt alternativ. Utöver det skulle uppföljande prov också vara betydligt enklare att administrera än labbtest, vilket behövs om antikropparna avtar eller vid behov av att kunna testa om dem som hittills testat negativt.

Högpresterande snabbtest med olika typer av antigen bör användas för initial screening, i kombination med verifikation på laboratorium vid tveksamheter. Vi behöver en bättre förståelse av och kommunikation kring vilka antikroppar de olika testen identifierar och vad det innebär för immuniteten. Företag och organisationer måste få bättre kontroll över testningen, förslagsvis genom subventioner till arbetsgivaren i stället för bidrag till individen. Ignorerar man huvudsyftet blir den subventionerade antikroppstestningen inget annat än en skatteåterbäring och ett samtalsämne över fredagsmiddagen.