Med åldern sker förändringar i strukturer, sensorik och motorik i ansikte, munhåla och svalg som successivt leder till försämrad ät- och sväljfunktion. Dysfagi förekommer hos cirka 23 procent hos personer över 70 år som bor hemma [1]. Stigande ålder medför även sjukdomar som i sig ger dysfagi, till exempel Parkinsons sjukdom, stroke och demens. Hos multisjuka äldre är dysfagi mycket vanligt, och polymedicinering kan bidra ytterligare [2].

Åtminstone 50 procent av äldre som bor på institution eller vårdas akut beräknas ha dysfagi [3-5]. Dessutom förekommer tillfällig dysfagi ofta hos äldre patienter som är allmänt nedsatta till följd av till exempel infektion [6]. Dysfagi hos äldre är ett komplext problem och bör ses som en »geriatric giant«, det vill säga ett kliniskt tillstånd som är högfrekvent förekommande, beror på flera olika faktorer och som kräver multidisciplinära insatser [4].

Obehandlad dysfagi ger undernäring, uttorkning och aspiration, vilket leder till försämringar i allmäntillståndet och grundsjukdomen, svårläkta sår, lunginflammation etc. Ofta krävs sjukhusvård, vilket leder till förlängda vårdtider, återinläggningar samt i värsta fall för tidig död [5, 7]. Med rätt insatser i tid skulle detta kunna undvikas.

Bedömning av sväljningsförmågan görs framför allt av logopeder och öron-, näs- och halsläkare. Enligt våra erfarenheter remitteras dock ytterst få äldre med riskfaktorer för dysfagi till logoped för bedömning av sväljförmågan. Ytterligare problem är att de rekommendationer som ges inte efterlevs på boenden eller vårdenheter, att tillståndet förändrats och/eller att rekommendationerna inte uppdateras. Många äldre med dysfagi eller riskfaktorer för dysfagi lämnas därför utan adekvata insatser. Vi ser att detta beror på

  • begränsad kunskap inom vård och omsorg om dysfagi, dess konsekvenser och möjliga åtgärder
  • avsaknad av rutiner och metoder för att upptäcka dysfagi
  • låg följsamhet till rekommendationer från sväljbedömning, samt
  • bristande tillgång till logopeder och läkare som har specialistkunskap om sväljning och dysfagi.

Dessa begränsningar ses inom alla delar av vård- och omsorgskedjan och leder till allvarliga konsekvenser för den enskilde individen samt bidrar till ökade vårdkostnader på grund av fler vårdinsatser och längre vårdtider.

Lunginflammation, som är en vanlig följd av obehandlad dysfagi hos äldre, är en av de mest frekventa vårdrelaterade infektionerna med stor sjukdomsbörda [8]. Internationella studier visar att risken för att patienter ska utveckla lunginflammation under vårdtiden minskar signifikant vid införande av systematisk dysfagiscreening [9, 10]. Rutinmässig screening för dysfagi borde därför införas i större utsträckning på vårdenheter.

Sammanfattningsvis anser vi att det utifrån våra iakttagelser, och med stöd i såväl svenska som internationella studier, är möjligt att reducera komplikationer av dysfagi och därmed minska lidande och vårdkostnader betydligt. Användarvänliga, validerade screeninginstrument finns redan. Nu krävs

  • att landets kommuner och regioner snarast inför rutiner för dysfagiscreening och vård av individer med dysfagi
  • förbättrade rutiner för rapportering av patienter med dysfagi som flyttas mellan vård- och omsorgsenheter
  • kontinuerlig utbildning i dysfagi inom vårdutbildningar, vård och omsorg.