I juli 2020 kom en ung kvinna till Läkare utan gränsers klinik i Rustenburg, Sydafrika, för att be om abort. Hon var gravid i 27:e veckan, och personalen var tvungen att berätta att vi inte kunde hjälpa henne, graviditeten hade gått för långt. En abort hade varit bokad i mars, men på väg till sjukhuset fick kvinnan höra att aborter inte genomfördes under den nationella nedstängningen, då det inte betraktas som livsnödvändig vård.

I augusti 2020 letade en mamma desperat efter en vårdcentral i flyktinglägret al-Hol i nordvästra Syrien. Hon försökte hitta någon som kunde behandla hennes akut undernärda barn, som fått svårt att andas. Ställe efter ställe hade tvingats stänga efter att personalen insjuknat i covid-19. Till slut hittade hon Läkare utan gränsers vårdcentral, men då var det för sent. Hennes barn hade avlidit.

Läkare utan gränsers team möter allt oftare livsöden som dessa. Coronapandemin utgör ett akut hot, inte bara på grund av alla som riskerar att insjukna i covid-19 utan för att så stor del av annan vård sätts på paus.

När stort fokus läggs på en enskild sjukdom är risken överhängande att andra hälsoproblem växer och att det till slut blir dessa som skördar flest liv. Särskilt förödande riskerar det att bli i länder där sjukvården kollapsat på grund av konflikter, kriser eller sjukdomsutbrott.

Det är svårt att inte dra paralleller till ebolautbrottet i Västafrika, där jag själv var på plats som läkare. Barna- och mödradödligheten i de drabbade länderna ökade påtagligt till följd av att sjukvården stängdes ned, operationer sköts upp och människor var rädda för att söka vård på grund av smittan. Långt fler liv skördades i andra sjukdomar än ebola under epidemin. I Guinea fördubblades exempelvis dödligheten i tuberkulos [1].

Även i samband med coronapandemin riskerar dödsfallen i tuberkulos, hiv och malaria att öka. I Eswatini (tidigare Swaziland) ser vi redan en kraftig minskning av antalet hiv-patienter som påbörjar behandling [2].

Det är nu avgörande att världssamfundet drar lärdom av historien. Satsningar för att få bukt med coronapandemin måste matchas av insatser mot andra sjukdomar.

Sverige har snabbt och generöst bidragit till den globala hanteringen av coronapandemin, både genom hälsobiståndet och stöd till aktörer som Världshälsoorganisationen, WHO. Men biståndet måste också leda till insatser för att motverka de dödliga konsekvenser som kan uppstå i pandemins kölvatten, framför allt i sårbara länder där effekterna riskerar att finnas kvar länge.

WHO uppger att cirka 30 vaccinationskampanjer mot mässling och röda hund [3] ställts in eller riskerar att ställas in i år. Totalt uppskattas 80 miljoner barn under ett år [4] bo i länder där vaccinationsprogrammen påverkas av pandemin.

Mässlingsutbrott pågår redan i Kongo-Kinshasa, Centralafrikanska republiken och Tchad. Läkare utan gränsers personal har under året kämpat för att upprätthålla vaccinationsinsatserna, samtidigt som de har anpassats så att risken för smitta minimeras och restriktionerna följs

Om rutinvaccination mot sjukdomar som mässling stoppas är det svårt att komma ikapp i efterhand. Det är avgörande att mer resurser allokeras, både pengar och personal, för att hitta nya pandemianpassade sätt att vaccinera. Lika viktigt är det att satsa på att upprätthålla mödra- och barnhälsovård och att hitta innovativa metoder för att stötta hiv- och tuberkulospatienter i deras livsviktiga behandling.

Dessa insatser kan säkert uppfattas som en extra börda, men ett mardrömsscenario är att många länder tvingas hantera både covid-19 och en dramatisk ökning av andra sjukdomar och livshotande hälsotillstånd.

Peter Moberger är allmänkirurg och har även arbetat med gynekologi och förlossning.