Remdesivir har visat sig kunna påskynda tillfrisknandet hos personer med covid-19. Men det är osäkert vilka patienter som kommer att få tillgång till medicinen. Läkemedelsbolaget Gilead Sciences har fastställt priset till 2 340 dollar för en femdagars kur [1]. Detta är uppseendeväckande med tanke på att produktionskostnaden för läkemedlet, enligt en studie i tidskriften Journal of Virus Eradication, uppskattas till 93 cent för en dags medicinering (cirka 5 dollar/kur) [2]. Påslaget, på nästan 50 000 procent, gör att patienter som skulle kunna ha nytta av medicinen blir utan läkemedel. Dessutom riskerar sjukvårdssystem i hela världen att utarmas ekonomiskt.
Gilead säger att priset på remdesivir återspeglar de besparingar i behandlingstid som sjukvården kan göra om man använder läkemedlet. Ett annat argument är att läkemedelsbolag måste få tillbaka sina investeringar.
Historien om remdesivir visar dock att skattebetalarna (i det här fallet amerikanska löntagare) stått för en stor del av läkemedlets utveckling – både i form av kostnader och idéer. I en artikel i Washington Post (26 maj 2020) beskrivs förloppet [3]. Bland annat intervjuas Robert Jordan, en forskare som tidigare jobbat på Gilead. Jordan berättar hur han övertygade ledningen om att han skulle få testa cirka 1 000 olika molekyler som tidigare betraktats som obrukbara, men som fanns i företagets frysar. Jordan fick göra detta, men vid sidan av sitt ordinarie arbete.
De 1 000 molekylerna skickades till två statliga laboratorier, som testade dem mot olika virus. Här upptäcktes att ett av ämnena, GS-441524, verkade ha en effekt på ebolaviruset. I detta läge ökade Gileads intresse. I företagets egna laboratorier förbättrades molekylen – bland annat så att den skulle bli mer potent när den tagit sig in i de mänskliga cellerna. Den nya molekylen kom att kallas remdesivir.
Men när det nya läkemedlet skulle testas fick skattebetalarna återigen ställa upp. Det nya ämnet testades på apor i en statlig testanläggning. Resultatet var positivt, och forskarna publicerade en vetenskaplig artikel om sitt arbete i tidskriften Nature [4]. När läkemedlet senare testades kliniskt (i ett test finansierat av statliga NIH) under ett utbrott av ebola i Kongo var dock remdesivir mindre effektivt än konkurrerande mediciner.
I detta läge tog andra statligt finansierade forskare vid. På ett universitet i North Carolina och på ett statligt laboratorium i Montana testades remdesivir mot de coronavirus som orsakar sjukdomarna sars och mers. Resultaten var positiva och publicerades i februari 2020 i tidskriften PNAS [5]. Författarna föreslog att remdesivir också skulle kunna ha en positiv effekt vid covid-19.
Den amerikanska staten sponsrade nu en snabbstudie av remdesivir i vilken över 1 000 patienter ingick [6]. Studien visade att läkemedlet påskyndade tillfrisknandet efter covid-19 med fyra dagar – något som kan vara betydelsefullt om sjukvårdens resurser tänjs till bristningsgränsen.
Skattebetalarna och statligt finansierade forskare har alltså bidragit i nästan varje steg vid framtagandet av remdesivir – från de första idéerna och provrören på olika laboratorier till stora kliniska test. Trots detta får skattebetalare runt om i världen betala enorma överpriser. Situationen är absurd – speciellt om framtida studier skulle visa att remdesivir inte bara snabbar på tillfrisknande, utan också minskar dödlighet i covid-19.
Sverige borde, tillsammans med andra europeiska länder, se över möjligheten att själva producera och distribuera remdesivir till en rimlig kostnad. Inspiration kan vi hämta från utvecklingsländer, som sedan flera decennier haft egen produktion av orimligt dyra hiv-mediciner. Någonstans måste man väl ändå sätta en gräns för läkemedelsbolagens girighet?
Referenser
- Gilead Sciences; O’Day D. An open letter from Daniel O’Day, chairman & CEO, Gilead Sciences. 29 jun 2020. https://stories.gilead.com/articles/an-open-letter-from-daniel-oday-june-29
- Hill A, Junzheng W, Levis J. Minimum costs to manufacture new treatments for COVID-19. J Virus Erad. 2020;6(2):61-9.
- Rowland C. Taxpayers paid to develop remdesivir but will have no say when Gilead sets the price. Washington Post. 26 maj 2020.
- Warren TK, Jordan R, Lo MK. Therapeutic efficacy of the small molecule GS-5734 against Ebola virus in rhesus monkeys. Nature. 2016;531(7594):381-5.
- de Wit E, Feldmann F, Cronin J. Prophylactic and therapeutic remdesivir (GS-5734) treatment in the rhesus macaque model of MERS-CoV infection. Proc Natl Acad Sci U S A. 2020;117(12):6771-6.
- National Institute of Allergy and Infectious Diseases (NIAID). NIH clinical trial shows remdesivir accelerates recovery from advanced COVID-19 [pressmeddelande]. 29 apr 2020. https://www.niaid.nih.gov/news-events/nih-clinical-trial-shows-remdesivir-accelerates-recovery-advanced-covid-19
Däremot har kollegan Brännberg nog rätt i att amerikanska skattebetalare inte skulle ha något emot att få del av profiten men varför Europeiska skattebetalare skall få en del av det som USA:s subventionerade, är oklart.
Som kollegan Brännberg beskriver, har en hel del gjorts för att göra mediciner billiga för fattiga länder. Det var en världsnyhet för 20 år sedan (7e juli 2000) när Boehringer-Ingelheim erbjöd sitt Viramune (nevirapin) gratis till utvecklingsländer för förhindrandet av HIV-överföring från moder till barn. Detta var en del av B-I:s deltagande i samarbetet mellan 5 firmor (Boehringer Ingelheim, BristolMyers Squibb, Roche, Glaxo Wellcome and MSD) och FN:s avdelningar (World Health Organisation [WHO], World Bank, UNICEF, UNFPA och UNAIDS). B-I hemställde samtidigt åt regeringar att utreda möjligheter göra behandling och prevention av HIV/AIDS tillgänglig och billig till mer människor i U-länder.
Förre president George W Bush fick USA att skjuta till stora skattepengar till bekämpandet av HIV/AIDS. Bush kämpade också för rejäla ingrepp mot Trafficing av unga kvinnor i prostitution men trots att han fick igenom lagstiftning kringskar Kongressen anslagen så det blev inte så mycket pengar till den kampen som han hade önskat.
Jag vill börja med att tacka för din kommentar. Det är roligt när någon läser och funderar på det man skriver. Men sedan vill jag fortsätta genom att vara lite besvärlig och sätta fingret på vad som inte sägs i din kommentar. Du nämner inte det påslag som företaget Gilead gör på Remdesivir. Nästan 50000%! Kombinationen av detta ockerpris, krympande resurser för sjukvården och en pandemi hotar att slå sönder våra sjukvårdssystem, borde provocera var och en. Jag förstår inte hur du kan undgå att uppmärksamma detta i din kommentar.
Ditt bärande argument är att patent inte får ifrågasättas. Men patentsystemet ifrågasätts runt om i världen. Och faktum är att läkemedelsbolaget Gileads osannolika girighet har varit en utlösande faktor för detta. När Gilead kom med läkemedlet mot Hepatit C för några år sedan väckte bolagets priskrav ett ramaskri runt om i världen. ”1000 dollar per piller”-lanseringen kom det att kallas i USA. En kur av läkemedlet skulle kosta 84 000 dollar. Det gick så långt att den amerikanska senaten tillsatte en utredning om hur bolaget kommit fram till priset.
Lars – av någon anledning nämner du George Bush i din kommentar. Jag förstår inte vad han har med läkemedelspriser att göra. Men låt mig citera Ron Wyden, demokratisk senator från Oregon, och en av de som utredde Gileads prissättning: “Gilead pursued a calculated scheme for pricing and marketing its Hepatitis C drug based on one primary goal, maximizing revenue, regardless of the human consequences. America needs cures for cancer, Alzheimer’s, diabetes and HIV. If those cures are unaffordable and out of reach to millions who need them, Congress will not have met its responsibilities to the American people. I reject the idea that America has to choose between soaring, out-of-reach drug prices and one-size-fits-all government policies. Solving this challenge will take fresh, bipartisan thinking and political independence to bring people together.” Det är uppenbart att man i den amerikanska kongressen i alla fall inte har uppfattningen att läkemedelsbolagen är välgörenhetsorganisationer.
Var och en som arbetat inom sjukvården i Sverige de senaste åren har med egna ögon kunnat se att läkemedelsförsörjningen inte fungerar. Vanliga läkemedel restnoteras. Höga priser. Apotek som inte vill ta hem läkemedel tvingar patienter att åka från apotek till apotek för att hitta sin medicin. En situation som blivit ännu värre i samband med pandemin. Min uppfattning är att staten måste ta ett betydligt större ansvar för att säkra fungerande och billiga läkemedel åt den svenska befolkningen – även om det innebär att man måste trampa några läkemedelsbolag på tårna. Detta ansvar borde kunna innefatta både forskning kring och produktion av läkemedel. Den som följer internationell debatt kan snabbt se att jag inte är ensam om att ha den uppfattningen. Dags för lite ”fresh and bipartisan thinking” även i Sverige?
2015 när debatten stormade runt eculizumab, som NT-rådet vägrade att acceptera, skrev jag och stöttade NT-rådet under rubriken ”Rovdrift?”
https://lakartidningen.se/opinion/debatt/2015/06/nt-radet-bor-omedelbart-aterkalla-sitt-beslut-om-eculizumab/#comments
Jag hade tidigare skrivit om ransonering och sjukvårdskostnader – ”Smygransonering eller motbok?” Läkartidningen 2015;112(17):851 och ”Vad får vår sjukvård egentligen kosta?” Dagens Medicin 2015 mars 18; No 12: sid 30. Jag har under åren skrivit diverse debattinlägg på relaterade ämnen.
Priset man kunde ta ut på ett piller förändrades radikalt för drygt 20 år sedan då Novartis introducerade imatinib (Glivec). Först tog man ca $30 000 men snart höjdes det till $90 000 för att landa på $120 000 per år. Sist jag såg en jämförelse kostade generiskt imatinib ca 10 – 15 % av detta. Innan imatinib kom, siktade firmor på injicerbara preparat, som man kunde ta ute ett högre pris för. Idag ses priserna man tog för trastuzumab (Herceptin) och rituximab (MabThera) som anmärkningsvärt generöst låga. 2013 skrev många onkologer ett öppet brev där man ondgjorde sig över de höga priserna för nya anticancerpreparat. Man kan ju fråga sig varför ett sådant brev inte skrevs 10 år tidigare.
Utan att gå in i detalj anses George W Bush’s största gärning vara PEPFAR (President’s Emergency Plan for AIDS Relief) som han fick igång i mitten av sin första period. Sammanlagt slussades $80 miljarder ($15 miljard per år över 5 år + lite extra). För hans fight mot Trafficing blev det bara någon futtig % av denna siffra från Kongressen.
En lösning skulle kunna vara att sätta ett profittak på läkemedelsfirmor, typ 25 % eller 15 %. När de gjort diverse avdrag för forskning och andra rimliga kostnader osv, får förtjänsten på alla deras samtliga preparat tillsammans inte överstiga taket, typ lönetaken i NFL som numera används av NHL också. Till syvende och sist är det den amerikanska skattebetalaren som har subventionerat remdesevir och inte Europeiska, vad jag vet, så om firman skall åläggas en bot borde den ju gå tillbaka till amerikanarna. Om remdesevir alls gör någon skillnad i Covid-19 tycks vara en god fråga.
https://www.svtplay.se/video/28051296/lakemedelsjattarnas-makt
Bolagen är gigantiska. Men likväl inte tillräckligt stora för att själv stå för grundforskning eller trials på sina läkemedel. Här är det de offentliga utbildnings- och sjukvårdssystemen som står för kostnader, kreativitet och mänskliga resurser.
Låt oss enas om att det är en obalans i systemet.
