Remdesivir har visat sig kunna påskynda tillfrisknandet hos personer med covid-19. Men det är osäkert vilka patienter som kommer att få tillgång till medicinen. Läkemedelsbolaget Gilead Sciences har fastställt priset till 2 340 dollar för en femdagars kur [1]. Detta är uppseendeväckande med tanke på att produktionskostnaden för läkemedlet, enligt en studie i tidskriften Journal of Virus Eradication, uppskattas till 93 cent för en dags medicinering (cirka 5 dollar/kur) [2]. Påslaget, på nästan 50 000 procent, gör att patienter som skulle kunna ha nytta av medicinen blir utan läkemedel. Dessutom riskerar sjukvårdssystem i hela världen att utarmas ekonomiskt.

Gilead säger att priset på remdesivir återspeglar de besparingar i behandlingstid som sjukvården kan göra om man använder läkemedlet. Ett annat argument är att läkemedelsbolag måste få tillbaka sina investeringar.

Historien om remdesivir visar dock att skattebetalarna (i det här fallet amerikanska löntagare) stått för en stor del av läkemedlets utveckling – både i form av kostnader och idéer. I en artikel i Washington Post (26 maj 2020) beskrivs förloppet [3]. Bland annat intervjuas Robert Jordan, en forskare som tidigare jobbat på Gilead. Jordan berättar hur han övertygade ledningen om att han skulle få testa cirka 1 000 olika molekyler som tidigare betraktats som obrukbara, men som fanns i företagets frysar. Jordan fick göra detta, men vid sidan av sitt ordinarie arbete.

De 1 000 molekylerna skickades till två statliga laboratorier, som testade dem mot olika virus. Här upptäcktes att ett av ämnena, GS-441524, verkade ha en effekt på ebolaviruset. I detta läge ökade Gileads intresse. I företagets egna laboratorier förbättrades molekylen – bland annat så att den skulle bli mer potent när den tagit sig in i de mänskliga cellerna. Den nya molekylen kom att kallas remdesivir.

Men när det nya läkemedlet skulle testas fick skattebetalarna återigen ställa upp. Det nya ämnet testades på apor i en statlig testanläggning. Resultatet var positivt, och forskarna publicerade en vetenskaplig artikel om sitt arbete i tidskriften Nature [4]. När läkemedlet senare testades kliniskt (i ett test finansierat av statliga NIH) under ett utbrott av ebola i Kongo var dock remdesivir mindre effektivt än konkurrerande mediciner.

I detta läge tog andra statligt finansierade forskare vid. På ett universitet i North Carolina och på ett statligt laboratorium i Montana testades remdesivir mot de coronavirus som orsakar sjukdomarna sars och mers. Resultaten var positiva och publicerades i februari 2020 i tidskriften PNAS [5]. Författarna föreslog att remdesivir också skulle kunna ha en positiv effekt vid covid-19.

Den amerikanska staten sponsrade nu en snabbstudie av remdesivir i vilken över 1 000 patienter ingick [6]. Studien visade att läkemedlet påskyndade tillfrisknandet efter covid-19 med fyra dagar – något som kan vara betydelsefullt om sjukvårdens resurser tänjs till bristningsgränsen.

Skattebetalarna och statligt finansierade forskare har alltså bidragit i nästan varje steg vid framtagandet av remdesivir – från de första idéerna och provrören på olika laboratorier till stora kliniska test. Trots detta får skattebetalare runt om i världen betala enorma överpriser. Situationen är absurd – speciellt om framtida studier skulle visa att remdesivir inte bara snabbar på tillfrisknande, utan också minskar dödlighet i covid-19.

Sverige borde, tillsammans med andra europeiska länder, se över möjligheten att själva producera och distribuera remdesivir till en rimlig kostnad. Inspiration kan vi hämta från utvecklingsländer, som sedan flera decennier haft egen produktion av orimligt dyra hiv-mediciner. Någonstans måste man väl ändå sätta en gräns för läkemedelsbolagens girighet?