Debatten om sjukvårdens nödvändiga utveckling har återigen lyfts. Denna gång i en rapport (»Vården är värd en bättre styrning«) av Anders Anell, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, där han skriver att vanligt folk måste tillförsäkras god sjukvård efter medicinska behov. I rapporten återkommer Anders Anell till idén att dela upp primärvården i en del för patienter med kroniska sjukdomar och en »enkelmottagning«.

Förvisso kan ett sådant förslag på kort sikt stärka hälso- och sjukvården för vissa kroniskt sjuka, men på längre sikt riskerar vi att få ännu en särlösning i ett sjukvårdssystem som blivit alltmer uppsplittrat av alla särlösningar. Region Stockholms sjukvårdssystem är ett typexempel. Med 39 vårdval bestående av privata aktörer, upphandlade vårdaktörer, stora sjukhus med mer eller mindre högspecialiserade uppdrag och en splittrad psykiatri blir vårddjungeln överväldigande för den multisjuka patienten.

När sjukvårdsystemet är uppbyggt för »enklare« patienter med avsaknad av samverkan och tillräcklig koordination för de komplexa och mest vårdkrävande patienterna måste man i praktiken vara frisk för att vara sjuk.

Kontinuiteten är primärvårdens stora problem. Den fasta vårdkontakt som ska erbjudas äldre och multisjuka patienter saknas. I stället har regionen begränsat primärvårdens insatser genom rörliga ersättningar som främjar besökskvantitet och där patienter blir olönsamma ju längre tid konsultationen tar.

Regionpolitikens stora problem är den byråkratiska viljan att detaljstyra. Vare sig det handlar om ersättningssystem eller avtalskrav inskränks vårdprofessionens möjlighet att arbeta innovativt. Sverigedemokraterna ser hellre att regionpolitiken ger primärvården ökad frihet att utforma sitt arbete med fokus på de sjukaste patienterna – inte på de korta vårdbesöken av annars friska patienter. För detta krävs en stärkt ersättning till primärvården samt en fast ersättning med uppföljning och eventuella viteskrav. Tillit under ansvar ska råda.

En primärvård som ges möjlighet att upprätta en god patientkontinuitet är inte tillräckligt för att ge god vård till de mest krävande patientgrupperna. Här borde andra regioner ta lärdom av Region Stockholms misstag. Införandet av vårdval är oundvikligt. Valfrihet är eftersträvansvärt för såväl patient som utförare. Däremot kan privata vårdvalsaktörer inte ges fritt utrymme att utföra enkla ingrepp utan att samverka med andra vårdgivare kring multisjuka patienter.

Det är varken kostnadseffektivt eller gynnsamt för individen att regionpolitiker skapat ett system där patienter som varken vill eller kan styra sin egen sjukvård bollas runt mellan vårdgivare utan helhetsansvar för patientens tillfrisknande.

Vår vision är att de olika medicinska områdena samordnas under öppna akademiska specialistcentrum där forskning och utbildning kombineras med hälso-och sjukvård. Dessa centrum bör som huvudpart ansvara för remisser från primärvården och samverka med privata vårdvalsentreprenörer. Då kan kontrollen över patientflödena stärkas samtidigt som privata vårdaktörer tillåts bidra till att utveckla sjukvården.

Om kontinuiteten (personkännedomen och mötet med en fastläkare eller distriktsköterska) är ett viktigt värde inom primärvården är samverkan detsamma inom den specialiserade vården. Utan samverkan och en tydlig regional styrning av patientflöden och vårdvalsaktörer kommer multisjuka äldre och kroniskt sjuka patienter att fortsätta bollas runt. Sjukvårdens årliga kostnader för samma vårdinsatser kommer att öka, och Sverige som land kommer att fortsätta på sin väg mot en dyr och ineffektiv sjukvård.