Antalet individer som diagnostiseras med och behandlas för ADHD ökar i Sverige [1, 2]. Från 2009 till 2019 ökade antalet vuxna med ADHD inom psykiatrin från 140 till 660 individer/100 000 invånare, det vill säga nästan 500 procent. ADHD-vården har debatterats i Läkartidningen, där vissa debattörer uttryckt oro för att för få erbjuds diagnostik och behandling medan andra slagit larm om en pågående ADHD-epidemi och dess konsekvenser [3, 4].

Den ökade medvetenheten om psykisk ohälsa i allmänhet och ADHD i synnerhet är överlag positiv. Samtidigt tycks den bidra till en osäkerhet kring vad som är normala reaktioner på påfrestningar i livet. Trots att funktionsnedsättning är ett krav för diagnos uppfattas ofta vanliga symtom som koncentrationssvårigheter, rastlöshet och impulsivitet i sig som diagnostiska. Allt fler högfungerande vuxna söker för ADHD-utredning i samband med att de blir föräldrar, separerar, påbörjar högre studier eller måste börja försörja sig. Det är också vanligt att föräldrar till barn med ADHD söker till vuxenpsykiatrin för utredning trots att de själva dittills klarat livets prövningar.

Utredningstakten gällande ADHD har ökat, ändå växer köerna. En debatt pågår om minskad noggrannhet i utredningarna för att fler patienter ska kunna utredas snabbare (exempelvis utelämnande av kognitiva test eller anhörigintervjuer). Självklart är det viktigt att effektivisera vården, men överdiagnostik av ADHD kan bli kostsam i längden. Inte heller utredningar som bekostas av patienterna själva är oproblematiska. Här är risken för överdiagnostik ännu större, då man förväntar sig »valuta« för sin investering, och efter en diagnos återvänder dessutom patienten till vården för behandling.

Cirka 80 procent inleder läkemedelsbehandling efter en ADHD-diagnos [2], en resurskrävande insats under flera år. Att vuxenpsykiatrin saknar kapacitet att ta emot alla som begär utredning står klart, men kapacitet saknas även för det ökande antal individer som söker behandling för ADHD. Prioriteringar är därför nödvändiga.

I dag utgörs mer än hälften av alla remisser till vuxenpsykiatrin i Stockholm av neuropsykiatriska frågeställningar, främst ADHD. Effektiv behandling av ADHD kan förebygga missbruk, kriminalitet och suicid samt en oförmåga att ta hand om sig själv, men när ADHD-enheterna nu expanderar tränger högfungerande individer undan patienter med tyngre psykisk problematik.

Hälso- och sjukvårdslagen anmodar oss att prioritera resurser efter behov. Enligt vår mening är upplevt lidande eller antal symtom inte tillräcklig grund för prioritering. Vi bör i stället fokusera på konsekvenserna av ADHD, det vill säga funktionsnedsättningen. I Uppsala har man anammat denna strategi [5], medan det inom vuxenpsykiatrin i Stockholm saknas stöd för sådana prioriteringar. Budskapet är i stället att alla som önskar utredning och behandling för ADHD ska erbjudas det.

Behovet av prioriteringar i ADHD-vården måste tas på allvar av verksamhetschefer och beslutsfattare inom regionerna. Vi föreslår att

  • endast vuxna med tydliga funktionsnedsättningar erbjuds ADHD-utredning
  • behandling inom vuxenpsykiatrin differentieras utifrån grad av funktionsnedsättning till följd av ADHD, och att icke-farmakologiska insatser erbjuds tidigt för att undvika att läkemedel skrivs ut som första och ibland enda insats
  • primärvården erbjuder icke-farmakologiska insatser till vuxna som besväras av ADHD-symtom och som inte bedöms behöva utredning inom psykiatrin
  • långtidseffekter (även funktionsförbättringar) av ADHD-behandling studeras i kvalitetsregister och kliniska långtidsstudier.