Åtal för grov misshandel av patienter har nu väckts vid Solna tingsrätt mot kirurgen Paolo Macchiarini. Misstankar har också funnits mot verksamhetschefer. Bakom åtalet finns ett mycket omfattande utredningsarbete. Legitimerad läkare (i detta fall Paolo Macchiarini) har ett reglerat personligt medicinskt yrkesansvar inför Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Samtidigt är läkaren underställd en eller flera verksamhetschefer, som i sin tur har ett medicinskt ledningsansvar.

Lagstiftarens syfte med att det i hälso- och sjukvårdslagstiftningen finns bestämmelser om medicinskt yrkesansvar och medicinskt ledningsansvar är såklart kopplat till patientsäkerheten.

Det medicinska ledningsansvaret är en del av det samlade ledningsansvaret, som är förenat med ledningsbefattningen verksamhetschef. Men eftersom lagstiftarens krav är att befattningen kan innehas av »någon« är det inte självklart att den personen har tillräcklig medicinsk kompetens och erfarenhet för egen del. Då måste han eller hon delegera det medicinska ledningsansvaret till någon med nödvändiga förutsättningar för fullgörande.

Det medicinska ledningsansvaret är ett chefsansvar för att underställd personal sakkunnigt och omsorgsfullt fullgör sina medicinska uppgifter inom ramen för vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta unika och samtidigt självständiga ledningsansvar finns inskrivet i dagens lagstiftning i hälso- och sjukvårdsförordningen (2017:80). Där fastslås att verksamhetschefen »ska säkerställa att patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården tillgodoses«.

Med »patientens« avses i detta fall varje enskild patient, vilket framgår av hälso- och sjukvårdsförordningens fjärde kapitel genom formuleringen: »Verksamhetschefen får bestämma över diagnostik eller vård och behandling av enskilda patienter endast om han eller hon har tillräcklig kompetens och erfarenhet för detta.«

Inte sällan har verksamhetschefen tilldelats ett så stort och omfattande ansvarsområde att det kan vara förståeligt om han eller hon har vissa svårigheter att ha den kontroll på patientsäkerheten som lagstiftaren föreskriver. Organisatoriska och ekonomiska ramar kan skapa svårigheter för verksamhetschefen att fullgöra sitt författningsreglerade ledningsansvar.

Tidigare har sagts att det medicinska ledningsansvaret är ett självständigt ledningsansvar där verksamhetschefen varken är underställd sin arbetsgivare eller denne i egenskapen av vårdgivare utan den statliga tillsynsmyndigheten Ivo.

En fråga för domstolen i det aktuella fallet kan vara huruvida det kan anses försvarligt att en verksamhetschef inte har total kontroll på den underställda personalen och hur de medicinska (eller icke medicinska) arbetsuppgifterna utförs. Kan förmildrande omständigheter föreligga med hänsyn till mer eller mindre komplicerade organisatoriska förhållanden?

Oavsett hur domstolen (domstolarna vid eventuella överklaganden) kan komma att fastställa ansvarsförhållandena genom lagakraftvunnen dom så är det hög tid att sätta strålkastarljus på det mer än hundraåriga, och av lagstiftaren i princip orörda, medicinska ledningsansvaret.

Organisatoriska och ekonomiska förutsättningar måste anpassas till de juridiska ansvarsförhållanden som gäller för verksamhetschefsbefattningen. En verksamhetschef har ju inte bara ansvar för varje enskild patient, utan också för rättssäkerheten inom sitt verksamhetsområde.