Claus Manniche och Hanne B Albert ifrågasätter vår varning för att behandla ländryggsvärk med antibiotika, publicerad i LT [1]. De anser sig ha belägg för tre påståenden: Modic-förändringar typ 1 (Modic typ 1) orsakar ryggvärk, Modic typ 1 kan orsakas av den vanliga hudbakterien Cutibacterium acnes och, individer med ryggvärk och Modic typ 1 blir bättre av antibiotika. Med avseende på vetenskaplig forskning är detta fel.

Betydelsen av Modic-förändringar och ryggvärk har engagerat radiologer och ryggkirurger i drygt 30 år [2, 3]. Nyligen sammanfattade en översikt att »There is no conclusive evidence on the causative role of MC in chronic low back pain (LBP) or any influence on the long term outcome in patients with LBP or lumbar disc herniations (LDH)« [4]. Slutsatsen i den danska studien i vår publicerade rapport [1, 5, 6] är densamma.

Till stöd för att Modic-förändringar typ 1 ofta orsakas av Cutibacterium acnes hänvisar Claus Manniche och Hanne B Albert till två djurstudier. I den ena [7] injicerades C acnes i kaniners lumbaldiskar, i den andra [8] i råttsvansdiskar. Båda studierna beskrev Modic typ 1 efter några veckor. I en liknande studie [9] injicerades C acnes också i råttsvansar, men här fann man inga Modic-förändringar. Den studien citeras inte av debattörerna.

Djurstudier innebär artificiell tillförsel av bakterier. Men hur kommer dessa till disken på annat sätt hos till exempel människa?

I den svenska studien fann vi samma frekvens av C acnes i degenererade diskar hos patienter med diskbråck och i diskar från friska tonåringar som opererades för skolios [6]. Kontamination är den sannolika förklaringen.

En översikt [10] av sambandet mellan Modic typ 1 och C acnes, konstaterar att »It is not […] unthinkable that MC could in some patients represent an infection.« Det är en intressant hypotes, inte mer.

Den påstådda kliniska antibiotikaeffekten hos individer med Modic-förändringar typ 1 motiveras av tre randomiserade studier (RCT). Den norska studien [11] i vår rapport redovisar en statistiskt signifikant skillnad i utfallsmåttet RMDQ-poäng (Roland–Morris disability questionnaire) på 2,6 enheter mellan behandlings- och kontrollgrupp. Mätfelet hos RMDQ är cirka 5 enheter [12], vilket innebär att den påvisade skillnaden inte säger någonting. Det är basalt att inte se till P-värden utan till klinisk relevans.

Den andra studien [13] finns inte i Pubmed, men hittades efter idog Google-sökning. Har den ens genomgått referentgranskning? Studien har 40 procent bortfall och visar en skillnad mellan kontroll- och behandlingsgrupp på 2,7 RMDQ-enheter och 1,2 enheter för nack- och ryggsmärta. Bägge understiger utfallsmåttens mätfel.

Den tredje studien [14] är debattörernas egen. Tre av de utfallsmått som används för att påvisa antibiotikaeffekt (VAS-ryggsmärta, VAS-bensmärta och livskvalitet enligt EQ-5D har mätfel som överstiger redovisade effektskillnader [15]. Hur kan det komma sig att ingen annan än debattörerna påvisat behandlingseffekt med antibiotika? Alla som genomför RCT bör inse att de är allt annat än befriade från bias [16], vilket även beskrivs av Cochrane [17].

Bakteriell multiresistens är ett hot mot hela sjukvården, både nu och i framtiden. Då är det allvarligt att förespråka antibiotikabehandling för en vanlig ryggåkomma utan robust vetenskaplig evidens.