I januari 2013 publicerade LT vårt debattinlägg »’Tobacco endgame’«-strategin – en etisk utmaning för läkarkåren« [1]. Läkarförbundet och Läkaresällskapet var snabba att förklara sitt stöd för målet att minska daglig rökning till mindre än fem procent i befolkningen till år 2025, en halvering av dåvarande prevalens.

Att vi då fokuserade på rökning hade två skäl: främst att rökning är den utan jämförelse mest dödande tobaksformen men också att det knappast skulle vara politiskt genomförbart att ställa liknande krav på bruket av svenskt snus.

Stödet från läkarkåren samt andra yrkesgruppers organisationer har bidragit till stöd från landsting/regioner, den politiska styrelsen för Sveriges Regioner och kommuner, en majoritet av länsstyrelserna och ett femtiotal kommuner. Medvetenheten har ökat om tobaksfrågans dignitet och kostnaderna för skador, vårdbehov och förtida död som tobaksbruket orsakar.

Opinionsyttringen ledde till att endgame-strategin (i dag »Rökfritt Sverige 2025«) inkluderades i ANDT-strategin 2016–2020 [2]. Men en stark tobakslobby, svaga regeringar och en splittrad riksdag har gjort att det inte fattats några beslut om nödvändiga åtgärder för en långsiktig framgång.

Tobakskonventionen (2005) [3] omfattar alla tobaksformer, och industrin har gradvis insett att den traditionella cigaretten inte längre accepteras av samhället. Det är då föga förvånande att en verksamhet, som i mer än hundra år handlat om att skapa och underhålla ett beroende av nikotin, utvecklat nya produkter för att locka nya generationer.

Utvecklingen kräver insatser där läkarkåren kan spela en viktig påtryckande roll. Läkare bör

  • utifrån erfarenheterna av ett femtiotal rökrelaterade sjukdomstillstånd som tränger undan vård av andra icke förebyggbara tillstånd skärpa kraven på att få bort cigaretten
  • bekämpa nikotinindustrins myt om att alla rökare behöver nya produkter för att kunna sluta röka. Rökare behöver i stället samhällets stöd att ta bort cigaretten från marknaden samt kvalificerad behandling av sitt nikotinberoende
  • inse innebörden av cigarettindustrins skifte till rökfria nikotinprodukter och kräva en sammanhållen och systematisk reglering av alla tobaks- och nikotinprodukter, även morgondagens flora. (En utredning som ska vara klar mars 2021 har direktivet: »Alla förslag till reglering ska utgå från att skydda folkhälsan och framför allt skydda barn och unga mot skadliga effekter orsakade av dessa produkter« [4].)
  •  intensifiera forskningen kring nikotin och sluta bagatellisera nikotinets effekter på bland annat graviditeten och den mognande hjärnan fram till 25-årsåldern. Att orsaka ett ofta livslångt beroende kan ur etisk synvinkel knappast vara mindre klandervärt än att orsaka KOL eller lungcancer.

Perspektivet bör breddas till parallella fenomen i samhället som alkohol och andra droger, kostområdet och nätspelande. Ekonomiska intressen skapar och underhåller beroendetillstånd, medan samhället får stå för räkningen för de skador som uppkommer.

Regeringens folkhälsomål (2018) lyder [5]: »Folkhälsopolitiken ska skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation.« Sverige har tagit till sig såväl tobakskonventionen som barnkonventionen och Agenda 2030.  Goda förutsättningar finns att skydda medborgarna, men de utnyttjas inte.

Läkarkåren borde i kraft av sin kunskap och etiska kompass vara tydlig gentemot politiken: de här problemen löses inte på operationsbordet utan på riksdagens bord! Hur ser kandidaterna till ordförandeposten i Läkarförbundet på möjligheterna att påverka folkhälsopolitiken de kommande åren?

Den etiska utmaningen i 2013 års rubrik kvarstår.