Läkartidningen rapporterade nyligen [1] att 217 läkare (cirka 0,5 procent av de omkring 43 000 yrkesverksamma läkarna i landet) som fram till 25 oktober 2020 anmält att de smittats av covid-19 på jobbet vill att detta behandlas som yrkesskada. Mörkertalet är dock troligen stort, fruktar Marina Tuutma, ordförande i Läkarförbundets arbetslivsgrupp [1]. Om vi antar att mörkertalet är lika stort som antalet anmälda fall blir totalsiffran 1 procent. Den uppskattade nationella prevalensen för covid-19 i den vuxna befolkningen är cirka 10 procent och i Storstockholm cirka 20 procent.

I coronapandemins inledning noterades en betydande överdödlighet hos äldre läkare i det hårt drabbade italienska regionen Lombardiet. Det var dessa läkare som gjorde hembesök hos patienterna; en så gott som obefintligt riskmiljö för svenska läkare eftersom vi i så ringa utsträckning gör hembesök. Vi minns också alla den unge kinesiske infektionsläkaren i Wuhan som först flaggade för sjukdomen inför myndigheternas döva öron och som senare avled i infektionen.

Personalen inom den svenska infektionssjukvården, och då i synnerhet läkarna, är vanligen förskonade från någon större översjuklighet/-dödlighet i infektioner. I själva verket var det ett argument för att organisera infektionssjukvården såsom vi gjort i vårt land, nämligen med särskilda kliniker där personalen är utbildad för och vårdformerna arrangerade så att minsta möjliga smittspridning ska kunna inträffa. Tidigare har personal som arbetar med infekterade patienter haft högre lön (vilket fortfarande är vanligt i flera andra länder) på grund av den ökade risken för översjuklighet/-dödlighet inom denna del av professionen. Min avhållne, nu avlidne, chef Göran Sterner lärde oss en mer blygsam målsättning; patienten bör inte lämna sjukhuset med fler infektioner än hen kom in med.

I frånvaro av systematisk molekylärbiologisk epidemiologi är det naturligtvis svårt att leda i absolut bevis att en läkare smittats av en patient eller av en arbetskamrat som i sin tur kan ha smittats av en patient. Om inte förr bör den kommande coronakommissionen initiera studier av coronaprevalens inom vård och omsorg för olika specialiteter och yrkesgrupper. Därigenom kan vi få reda på var de största riskerna kan finnas samt deras relation till arbetssätt och den patientgrupp personalen har att ta hand om. Förhoppningsvis får vi då underlag för att sätta in de åtgärder som kan minska ytterligare smittspridning inom vården.