Det rapporteras i medierna, olika nätforum och i Läkartidningen [1] om långdragna förlopp vid till synes lindriga fall av covid-19 men också långdragna sjukdomsförlopp utan laboratoriemässig bekräftelse. Vanliga symtom är tryck över bröstet, ont i halsen, huvudvärk, trötthet, lufthunger, hög puls, pirr i huden, konstig lukt, orkeslöshet, yrsel och koncentrationssvårigheter; symtom som är förenliga med en stressutlöst autonom aktivering. En validerad skattningsskala för funktionsnedsättningar i det autonoma nervsystemet kan användas för att kartlägga och kvantifiera sådana symtom.

Livet innefattar olika belastningar, förluster och frustrationer. Insjuknande i eller fruktan för covid-19 kan vara en sådan. Därmed kan en stressreaktion aktiveras, som i grunden är ändamålsenlig när den leder till såväl biologisk som psykologisk resursmobilisering för anpassning. När en stressreaktion genom sin intensitet och varaktighet blir patologisk (autonom dysfunktion) blir den ett hot mot hälsa och anpassning.

Ibland är informationsinnehållet i diagnosen begränsat avseende sjukdomsorsak och patofysiologisk process. Exempel kan vara fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom och utmattningssyndrom. Har långvarigt covid-19-förlopp en liknande klinisk manifestation? Diagnostiken kompliceras när det finns en gemensam besvärsbild hos patienter med olika diagnoser. Det autonoma nervsystemets funktion kan graderas i tre nivåer:

  • Normal autonom funktion (förenlig med hälsa).
  • Autonom dysfunktion utan sjukdomsvalör i gränslandet mellan normal och patologisk funktion.
  • Autonom dysfunktion med sjukdomsvalör.

Autonoma symtom är vanligt förekommande. En långvarig autonom dysfunktion (stressreaktion) medför ökad fysisk och mental uttröttbarhet, ökad neurologisk retbarhet med nedsatt tolerans för ny stress och nedsatt uthållighet i aktivitet. I Läkartidningen 1996 [2] jämfördes skattningsskalan SCI-93 (Stress and crisis inventory) med skattningsskalor för depression, ångest, psykosomatisk sjukdom samt diagnoskriterier för generaliserat ångestsyndrom och somatoform autonom dysfunktion. I SCI-93 värderas 35 symtom från 0 till 4, där 0 innebär att vardagslivet inte alls påverkas och 4 att vardagslivet påverkas väldigt mycket av respektive symtom.

En betydande skalövergripande uppgiftsbild framkom, vilket skulle kunna återspegla ett reaktionssätt i det limbiska systemet som uttryck för autonom dysfunktion. Det gemensamma kan vara en avvikelse i det autonoma nervsystemets funktion [3]. Ett kompletterande diagnosförslag för dessa tillstånd enligt ICD-10 kan vara autonom dysfunktion G90.8. I en artikel från 2014 konstateras att SCI-93 tycks återspegla svårighetsgraden av autonoma symtom [4].

Kartläggning av autonoma symtom kan ge patienten en begriplig förklaring till besvärsbilden och öka patientens delaktighet i sin återhämtning. Den ger möjlighet att differentiera mellan normal stressreaktion, förstärkt stressreaktion (ohälsa men inte sjukdom) och långvarigt pågående, kraftigt förstärkt stressreaktion (svikt/sjukdom).

Ungefär 25 procent av patienter vid allmänmedicinska mottagningar uppvisar symtom som inte överensstämmer med traditionell organisk sjukdom [3]. Underlaget för såväl diagnos som behandling breddas och vinner i styrka med en validerad kartläggning av det autonoma nervsystemets funktion. Detta gäller såväl hos patienter där man inte finner underlag för bakomliggande sjukdom som för patientgrupper där den autonoma dysfunktionen är associerad till en eller flera bakomliggande kliniskt signifikanta diagnoser. Träning av funktioner och förmågor kan mildra en stressreaktion och ge ökad resurs för viktiga livsområden. Om förbättring inte sker bör medicinska förklaringar ånyo övervägas, samsjuklighet utredas och läkemedelsbehandling övervägas.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Kartläggningsinstrumentet Stress and crisis inventory-93 (SCI-93) är framtaget av Curt och Orvar Nyström.