Efter mer än sju månaders coronapandemi ser vi med skrämmande tydlighet att majoriteten av dem som blivit svårt sjuka eller dött i sviterna av covid-19 återfinns inom två samhällsgrupper. Den ena gruppen är de allra äldsta, framför allt i vårdboenden. Den andra är medelålders personer, ofta i en utsatt socioekonomisk situation, med hjärt–kärlsjukdom, diabetes, lungsjukdom eller riskfaktorer som övervikt och fetma.

Folkhälsomyndighetens huvudbudskap är, med rätta, att vi tillsammans måste skydda dem med störst risk för ett allvarligt sjukdomsförlopp. Dessvärre kan många av åtgärderna för att begränsa smittan påverka folkhälsan negativt. Krav på fysisk distansering ökar risken för ensamhet. Hemarbete och karantän ökar stillasittandet. Arbetslöshet och ekonomiska problem kan leda till ångest, sömnsvårigheter och depression.

Risken är nu stor för en ökning av hjärtinfarkt, stroke, diabetes och psykisk ohälsa hos befolkningen. För att motverka detta, och ta höjd för att pandemin kan pågå under lång tid, måste vi lägga till stärkande insatser.

Fysisk aktivitet är ett av de mest effektiva redskapen för att stärka hälsan. Att vara fysiskt aktiv kan minska risken för våra vanligaste folksjukdomar liksom för ångest, oro, sömnsvårigheter och depression samt stärka den generella motståndskraften [1].

Detta är väl känt, och Sverige ligger i framkant med forskning inom området [2, 3]. I Fyss sammanfattas effekten av fysisk aktivitet vid olika sjukdomar [4], och Folkhälsomyndigheten sprider nu, i samarbete med Yrkesföreningar för fysisk aktivitet, Fysisk aktivitet på recept (FaR) [5, 6] till nio EU-länder. Trots detta används inte kunskapen tillräckligt inom hälso- och sjukvården, och inte heller i samhället i stort.

Utifrån pandemins första våg ser vi tecken på att allt fler investerar i sin hälsa. Den svenska strategin, som inneburit att vi kunnat vistas fritt utomhus, har lett till att fler rör på sig i parker och grönområden. Många äldre har börjat gympa framför teven. Detta bör vi ta vara på, både på individ- och samhällsnivå.

I regeringens utredning »God och nära vård« [7] framhålls vikten av prevention och samverkan. Regionernas system för kunskapsstyrning med ett nationellt programområde för levnadsvanor är positivt, liksom att skolans timmar för idrott och hälsa utökats. Men det räcker inte. Ingen av dessa ansatser diskuterar befolkningsperspektivet eller övergripande strukturella insatser.

Vi vet att socioekonomiskt utsatta grupper är mindre fysiskt aktiva [8]. Ska vi nå dem med störst behov måste vi skapa goda förutsättningar med ett varierat utbud av vardagsnära kostnadsfria möjligheter till fysisk aktivitet och tillgång till anpassat stöd.

Nya samlade strategier och samverkan mellan myndigheter, regioner, kommuner, civilsamhälle och näringsliv krävs, med uttalat statligt stöd och riktning. Covid-19 har tydliggjort behovet av ett aktivt folkhälsoarbete för att minska hälsoklyftorna [9] och visat att arbetet med levnadsvanor är »på riktigt«.

Under hösten kommer Världshälsoorganisationens (WHO) nya rekommendationer om fysisk aktivitet [10]. Huvudbudskapen är att öka rörelsen i vardagen och minska stillasittandet samt att det krävs 2,5 till 5 timmars fysisk aktivitet på måttlig ansträngningsnivå i veckan för att nå betydande hälsovinster.

Från befolkningsundersökningar före pandemin [8, 11, 12] vet vi att en stor andel av befolkningen inte kommer upp i de nivåerna. Som ett första steg för ökad fysisk aktivitet under pandemin föreslår vi att Folkhälsomyndigheten kompletterar sitt budskap »Stanna hemma vid symtom, håll avstånd och tvätta händerna« med »Rör dig mer, sitt mindre och var fysiskt aktiv minst en halvtimme varje dag«.