I en medicinsk kommentar i Läkartidningen [1] diskuteras en färsk rapport om svenska läkares bristande kompetens i läkemedelslära [2]. Författaren föreslår en nationell läkemedelsexamen för läkare [1].

Läkarstudenternas bristande kunskaper i läkemedelslära nationellt och internationellt är beklämmande, då en så stor del av modern sjukvård avser behandling med läkemedel. En bidragande förklaring till bristerna kan vara att undervisningen i klinisk farmakologi kraftigt reducerats, och det kan finnas skäl att göra en nationell inventering.

Dilemmat är att även en nationell läkemedelsexamen skulle ha svårt att påverka kvaliteten i läkemedelsbehandlingen för enskilda patienter, eftersom många faktorer motverkar detta. Här är fem exempel:

  • Fri förskrivningsrätt: Alla legitimerade läkare har fri ordinationsrätt mot sina patienter. En person som ordineras flera läkemedel samtidigt har därför ofta flera olika läkare som ordinatörer, såväl avseende ordination som ändring av dosering. Ett sätt att lösa detta allvarliga problem är att läkare och andra ordinatörer som rekommenderar en viss läkemedelsbehandling i elektivt skede skickar detta som förslag till patientens (självvalda) fasta läkarkontakt i primärvården för bedömning, kontrasignering och förskrivning. Detta skulle öka kvaliteten genom integrerad bedömning av effekter av och risker med den samlade läkemedelsbehandlingen samt öka patientens möjlighet att följa ordinationerna över tid. Undantaget skulle givetvis vara behov av läkemedel i akuta skeden.
  • Brist på tid: Bristen på konsultationstid hos läkare i primärvården är ett stort problem, varför läkare ofta väljer/tvingas att förlänga pågående behandling. Att kritiskt analysera och ifrågasätta befintliga ordinationer förutsätter en förtroendefull kontakt med patienten och tillräckligt med tid.
  • Olämpliga effektmått: Läkemedelsindustrin redovisar och annonserar effekter av läkemedel som relativ (procentuell) i stället för absolut effekt. Den absoluta effekten uttryckt som NNT (number needed to treat) anger hur många patienter som måste behandlas under en viss tid för att en av dem ska kunna få en viss definierad effekt. Marknadsföring av läkemedel genom relativa effekter är bedräglig och leder till övertro på effekter av läkemedel hos såväl läkare och annan vårdpersonal som patienter. En lösning är att ange NNT för alla läkemedel i Fass och reglera att all marknadsföring av läkemedel måste ange effekter som NNT.
  • Olämpliga journaler: Dagens elektroniska, textbaserade dagboksjournaler motverkar kraftfullt en integrerad bedömning av effekter och eventuella biverkningar av ordinerade läkemedel. Det är ofta svårt att hitta både orsaken till och tidpunkten för insättandet av ett visst läkemedel i journalerna. Dessutom föreligger ofta fel i läkemedelslistorna.
  • Fragmenterad vård: Vårdsystemet är organiserat och styrt mot fragmenterad vård, vilket försvårar integrerad bedömning och behandling över tid. Detta allvarliga problem drabbar särskilt personer med kroniska hälsoproblem, det vill säga vårdens vanligaste patienter.

Sammantaget leder ovanstående till onödigt låg kvalitet i behandling med läkemedel i hela vårdsystemet.

Det är angeläget att den grundläggande läkarutbildningen fram till legitimation ger läkare adekvat kompetens, inkluderande farmakologi och farmakoterapi. En nationell läkemedelsexamen kan vara en rimlig åtgärd, men den måste kompletteras med systematisk undervisning i farmakologi och farmakoterapi. Dessutom bör samtliga hinder för kvalitet i läkemedelsbehandlingen åtgärdas.