Replik. I en debattartikel i Läkartidningen [1] skriver författarna att ökad medvetenhet om psykisk ohälsa skapar osäkerhet kring vad som är normala reaktioner på påfrestningar i livet och att man vid ADHD bör fokusera på konsekvenserna och funktionsnedsättningen.

Det är svårt att få ihop logiken i författarnas resonemang. Hur definierar de »tydlig« funktionsnedsättning? En ADHD-diagnos förutsätter funktionsbegränsning inom flera områden [2]. Att möta vuxna med ADHD handlar ofta om att se bortom deras kompensatoriska strategier. Många kan tack vare stöd eller begåvning dölja sin »tydliga funktionsnedsättning«. Föräldraskap, äktenskap, vänskap, vardagssysslor, levnadsvanor och fritid blir dock ofta lidande eller icke-existerande. Menar författarna att många söker hjälp i onödan?

Hur har man tänkt avgöra om någon har tillräckligt tydliga funktionsnedsättningar för att kvalificera sig för utredning? Själva utredningen syftar ju till att ta reda på symtom och funktionspåverkan. Vilka kriterier anser författarna vara tillräckligt tillförlitliga för att utesluta diagnos? Kommer mer högbegåvade personer att regelmässigt uteslutas från utredning? Det skulle rimma illa med en god och jämlik vård och sannolikt vara en dålig samhällsekonomisk investering.

Forskning visar att personer med hög grad av ADHD-symtom kan vara i behov och ha stor nytta av insatser utan att uppfylla alla kriterier [3, 4]. Det är dessutom den stora gruppen hårt kämpande, studerande och förvärvsarbetande högfungerande personer med ADHD som har störst möjlighet att bidra till samhällsbyggnad och skatteintäkter.

Om en utredning bara ska svara på frågan om någon har ADHD innebär en avslagen remiss eller utredning att patienten måste ställa sig i nästa kö för nästa utredning. Med tanke på den höga samsjukligheten är det särskilt viktigt att man, utifrån vad utredningen kommer fram till, får hjälp även för andra tillstånd.

Menar debattörerna att det har skett en diagnosglidning, genom att privata aktörer ställer diagnos för att vara patienterna till lags och ge valuta för pengarna? Har de i så fall belägg för det? Enligt vår erfarenhet finns det bättre och sämre utredningar både bland offentliga och privat drivna vårdgivare.

Vi har full förståelse för att personalen vid »ADHD-mottagningar« känner sig stressade och överbelastade, särskilt som de inte har möjlighet att remittera till externa vårdgivare med kompetens och resurser att avlasta dem. Men ska mer välfungerande och välinställda patienter verkligen behöva vara dömda till kontakt med en alltmer tillbakapressad offentlig specialistpsykiatri?

Konsekvenserna av ett liv med ADHD [5, 6] sköts sannolikt bäst inom primärvården, vilket är fallet i andra nordiska länder. Med den höga ärftligheten som bakgrund efterfrågar patienterna själva en fast vårdkontakt med generationsperspektiv på ADHD [7].

Vi har hos Läkemedelsverket föreslagit en utvidgning av förskrivningsrätten för läkemedel vid ADHD. Ett utökat uppdrag för primärvården där första linjens psykiatri med handledning från specialistpsykiatrin tar över stabila vuxna med välinställd ADHD är en betydligt mer human och framkomlig väg.

Vi hoppas att beslutsfattare inte försvårar för människor i behov av rätt förklaringsmodell, utan i stället tittar på mer konstruktiva lösningar. Att neka människor utredning och behandling känns varken modernt eller etiskt försvarbart.

Läs slutrepliken:

Ohållbart att erbjuda alla som så önskar ADHD-utredning

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden:  Lotta Borg Skoglund är ägare av SMART Psykiatri, hon ingår i Läkemedelsverkets vetenskapliga råd och har erhållit arvode från och/eller sitter i rådgivande kommitté för Shire, Nordic Drugs, Takeda, Evolan, DNE Pharma och Novartis. MaiBritt Giacobini är ägare av PRIMA Barn- och vuxenpsykiatri och har erhållit föreläsningsarvode från Shire, Eli Lilly och Janssen-Cilag.