Slutreplik. I en replik till vårt tidigare debattinlägg i Läkartidningen [1, 2] ställer sig Lotta Borg Skoglund och medförfattare frågande till hur man definierar en tydlig funktionsnedsättning hos individer som med stöd av sin omgivning och hjälp av sin begåvning kan dölja en potentiell ADHD-relaterad funktionsnedsättning. Vi har sett resonemanget om relativa funktionsnedsättningar i ADHD-utredningar från såväl privata som offentliga aktörer.

Funktionsnedsättning finns med som obligatoriskt diagnostiskt kriterium för ADHD i DSM-5 (Diagnostic and statistical manual of mental disorders) [3]. Varför skulle funktionsnedsättning finnas med som kriterium om man kan ställa diagnos enbart utifrån ett antagande om att den kan vara dold av utarbetade kompensatoriska strategier? En vuxen som kan kompensera sin funktionsnedsättning fullt ut i relation till normalbefolkningen uppfyller inte kriterierna för ADHD enligt DSM-5. Begåvning i sig kan naturligtvis inte vara ett hinder för diagnos, förutsatt att nedsatt funktion föreligger.

Frågan om hur man definierar en tydlig funktionsnedsättning är inte enkel. En alltför vid definition riskerar dock att bidra till en diagnosglidning med överdiagnostik som konsekvens. Genomförda gymnasiestudier kan vara en indikator på god funktion, eftersom det kräver koncentration, fokus, initiativförmåga och motivation. I dag erbjuds de som upplever universitetsstudier som ansträngande samma resurser vad gäller utredning och behandling av ADHD som de som varken klarat gymnasiet eller kan försörja sig.

Att det, som det hävdas i repliken, ger större samhällsekonomisk nytta att prioritera insatser till högfungerande individer som inte fullt ut uppfyller ADHD-kriterierna uppfattar vi som en hypotes snarare än fakta. Det stämmer inte med vår uppfattning om hur vårdens resurser bör prioriteras.

Författarna undrar om vi menar att folk söker hjälp i onödan. Individen ska självklart söka hjälp för psykiskt illabefinnande. Men på befolkningsnivå förekommer ADHD-symtom (i likhet med exempelvis depression och ångest) på en skala från mycket lindriga till svåra. Det blir därmed ohållbart att erbjuda alla som så önskar utredning för ADHD med bibehållen utredningskvalitet.

Slutligen skriver författarna att primärvården är bäst lämpad att ta hand om konsekvenser av ADHD, och man har därför rekommenderat Läkemedelsverket att utvidga förskrivningsrätten för ADHD-läkemedel. Vi anser att man bör tänka tvärtom. Primärvården bör erbjuda första linjens insatser hos vuxna med ADHD-symtom, det vill säga utveckla kompensatoriska strategier och möjligheter att hantera ADHD-symtom (basen i all ADHD-behandling), innan remiss skrivs till vuxenpsykiatrin.

Om vi prioriterar resurserna rätt har vuxenpsykiatrin mycket bättre förutsättningar att klara sitt uppdrag med utredning och behandling av patienter med ADHD. Vi vill att sjukvårdens beslutsfattare tar till sig detta och agerar.

Läs replik:

Svårt att få ihop logiken i resonemang om ADHD