Med start i början av 1980-talet till en bit in på 2000-talet (under min tid som distriktsläkare i Sollentuna) skedde ett successivt dubbelt systemskifte enligt »NPM-modell« (New public management) inom den svenska hälso- och sjukvården. Samtidigt med en ökad privatisering skulle vårdcentraler (och även sjukhuskliniker) i allt högre utsträckning agera som företag i ett beställar–utförarsystem på en ekonomi- och vinststyrd marknad. Denna marknad skulle ha fokus på såväl vårdens prestationer och kvalitet som på befolkningens uppskattade vårdbehov [1].

I en välbehövlig »garderobsrensning« kom ett antal debattartiklar i dagen där jag under nämnda period kommenterat utvecklingen. Det bör här sägas att min roll som kliniskt och administrativt verksam distriktsläkare knappast var fri från bias i form av administrativ och/eller sjukvårdspolitisk förändringsobenägenhet.

Flertalet artiklar fanns att läsa i den nedlagda tidskriften Fakta Special (utgiven av Stockholms läns landsting). Andra artiklar publicerades i Landstingsvärlden, Läkartidningen [2] och i Tidningen Vård (Karolinska institutet), även den nedlagd. När jag nu återvänt till dessa tio sjukvårdspolitiskt inriktade artiklar från slutet av 1900-talet noterar jag att det finns en förbättringspotential inom samtliga då identifierade problemområden:

  • Beställarnas kompetens att följa upp och prissätta vårdbehov kan ifrågasättas.
  • Konkurrensutsättning försvårar samverkan i vården.
  • Ständiga modellbyten för styrning av vården.
  • Risk för rundgång i ekonomistyrning efter satsning på ökat kostnadsmedvetande.
  • Risk för etablering av vårdresurser utan hänsyn till sociala och socioekonomiska faktorer.
  • Bakomliggande värderingar kan styra sättet att kalkylera kostnader.
  • Svårigheter att styra en icke styrbar vårdmarknad.
  • Landstinget som lärande organisation.
  • Hinder för förändringsbenägenhet inom vården.

Det är en allmänmänsklig erfarenhet att artigt framförda påpekanden om befintliga problem inte självklart har tillräcklig signalstyrka. Även väl formulerade och sakligt motiverade debattinlägg kan vara för klena murbräckor för att bryta igenom av tidsandan armerade fästningar. Det är dags att ta nya tag.

Inte minst mot bakgrund av den pågående coronapandemin föreslås att de problem som identifierats ger upphov till en rad sjukvårdspolitiska seminarier i följe av utredningen »God och nära vård« [3]; gärna som ett ekumeniskt samråd i Läkaresällskapets regi och i samarbete med Karolinska institutet, Svensk förening för allmänmedicin, Distriktsläkarföreningen, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och regioner. Detta borde kunna leda till att ett antal utvecklingshindrande bromsklossar kan lossas.