Vården är inte rustad för att möta äldre sjuka och socioekonomiskt utsatta. Det oroar oss, ett 80-tal allmänläkare i pensionsåldern. Praktisk erfarenhet och årtiondens internationella forskningsresultat visar att en förutsättning för god vård är en förtroendefull, kontinuerlig relation mellan läkare och patient. Så är det inte för en majoritet av befolkningen i Sverige. Endast 40 procent av invånarna har en fast läkare. I jämförbara länder är andelen 80–98 procent.

Människor i utsatthet har en översjuklighet. För dem är det av avgörande betydelse att ha en fast läkare med personligt ansvar vid sin sida. Vetenskapliga belägg och internationell erfarenhet visar att en stark bas i vården – fast läkarkontakt för alla invånare – gynnar kontinuitet, patientsäkerhet, tillgänglighet, kvalitet, folkhälsa och kostnadseffektivitet.

Riksrevisionsverket konstaterar 2014 [1] att vården »i högre utsträckning har kommit patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status till del«. Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) riktar skarp kritik mot regionerna för att alltför få sjuka på särskilda boenden (SÄBO) [2] undersökts av läkare under coronapandemin. De patienter som enligt riksdagens beslut om prioritering ska sättas först missgynnas (Fakta 1).

Bristerna bottnar i ett strukturproblem. Primärvården är försummad och allmänläkarbristen krisartad. Antalet läkare med kompetens i allmänmedicin räcker inte till för alla på SÄBO ska få acceptabel vård. Vakanser täcks nödtorftigt av drygt 900 stafettläkare. Det drabbar även patienter i hemsjukvården. På sjukhusen måste personalen ta hand om patienter som skulle ha klarats av enklare och bättre i hemmiljö. Vårdens viktigaste team – allmänläkaren och distriktssköterskan – har i nästan alla regioner splittrats mellan kommun och region.

Misslyckandet i den offentliga vården har öppnat en mångmiljardmarknad. Vårdkoncerner och nätläkarbolag i allians med apotek och detaljhandel expanderar snabbt. Verksamheten bekostas av regionerna genom primärvårdsbudgeten och dränerar en redan snålställd primärvård på både personal och pengar. Snart ägs 20 procent av Sveriges vårdcentraler av vårdkoncerner och nätläkarbolag. Efterfrågan på vård, snarare än behov, spelar en allt större roll.

Inom en snar framtid kan en miljon invånare ha en privat sjukförsäkring. På denna växande marknad är pensionärer, människor med kroniska sjukdomar och socioekonomiskt utsatta utestängda. Regeringen må försöka att förbjuda skattefinansierad vårdverksamhet att ge privata försäkringstagare företräde i vårdkön, men kommer att misslyckas. Även det mest finmaskiga regelnät har kryphål.

I utredningen »Effektiv vård« [3] konstateras bland annat att

  • det är i mötet med patienten som värdet av vården uppstår, och det är där man kan säga något om hur väl vi når målen om vård på lika villkor och efter behov
  • de verksamheter som visar bäst resultat är där det finns en kontinuitet i relationen läkare och patient.

Ett system som bygger på individuella avtal med allmänläkare med personligt ansvar för ett begränsat antal patienter skulle drastiskt minska riskerna med att stora vårdbolag tar över svensk primärvård.

Flera opinionsundersökningar visar att de flesta invånare vill ha en fast läkare. I de politiska partierna finns en acceptans för ett fastläkarsystem. Inte minst för att minska överdiagnostik och överbehandling, vilket leder till både onödiga kostnader och risk för skador och onödigt lidande. Varför händer då ingenting?

Hindret utgörs av Sveriges Kommuner och regioner – vårdens egentliga makthavare – som konsekvent motverkat möjligheterna att ha tillgång till en fast läkare och säger att »det är fel väg att gå« [4].

Det är hög tid för regering och riksdag att ta befälet och enas om en lagstiftning som leder till ett nationellt primärvårdssystem där alla invånare har en egen läkare. Endast med den förutsättningen kan sjukvården bli jämlik och effektiv.

Följande står bakom artikeln: Jonas Sjögreen, Teddy Adolfsson, Lena Agnebjer, Gerd Ahlén, Essie Andersson, Lena Andersson, Kerstin Asplund, Ragnar Asplund, Gunnar Axelsson, Kerstin Bohman-Lidén, Steffen Bové, Gunilla Byström, Lars Bäcklund, Catarina Canivet, Björn Diamant, Ingrid Eckerman, Lars Englund, Sven Engström, Gösta Eliasson, Magnus Eriksson, Anna-Karin Fahlén, Jan Fornander, Annika Forssén, Eva Fägerskjöld, Majlen Grubb, Christina Gustafsson, Ingrid Gustafsson, Bertil Hagström, Hans Hallberg, Ann-Sofie Halvarsson, Flemming H Hansen, Åke Hazell, Edward Hefner, Olle Hellström, Anders Hernborg, Anders Holm, Charlotte Holst, Jan Håkansson, Kjell Jansson, Bengt Johansson, Dorte Kjeldman, Jarl Kollberg, Ingvar Krakau, Tiina Kurol, Anna Källkvist, Per Lidbrink, Jessica Lindblom, Monica Lindh, Karin Lindström, Rune Lindqvist, Gustaf Lilliehöök, Bengt Matsson, Per Mattsson, Knut Meidell, Björn Nilsson, Christer Nordenhäll, Peter Olsson, Ulla Olsson, Annika Pahlmblad, Henning Pedersen, Lena de Pedis, Leif Persson, Christer Petersson, Birgitta Ringström, Mats Rydberg, Cecilia Ryding, Gertrud Sandberg, Göran Sjönell, Eva Smitterberg, Katarina Strömqvist, Robert Svartholm, Erland Svensson, Margareta Troein, Maria Truedsson, Gunnar Wahlberg, Meta Wiborgh, Kenneth Widäng, Sven Wåhlin, Suzanne Åhman, Nils Årman, Håkan Ödling, Anita Österblom

Fakta 1. Prioriteringsgrupp I.

  • Vård av livshotande akuta sjukdomar
  • Vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller till för tidig död
  • Vård av svåra kroniska sjukdomar
  • Palliativ vård och vård i livets slutskede
  • Vård av människor med nedsatt autonomi