Behandling och förebyggande av sjukdom förväntas bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Men ofta saknas vetenskaplig evidens, och den beprövade erfarenheten ser både olika ut och kan uppfattas olika. I tidskrifter kan man framföra sin åsikt och debatten kan bli livlig. Ska man behandla allergi genom att undvika allergen, öka hygienen eller genom att exponeras för allergen? Är kolesterol så farligt för blodkärlen som vissa påstår? Är rödvin hälsosamt eller skadligt?
Oftast finns sakargument för eller emot, men ibland dominerar känslor och synsätt. Under 2020 har rätten till läkarassisterad dödshjälp – aktualiserad av ett uppmärksammat fall då en patient med ALS i sent skede fick hjälp av läkare att dö – väckt stort engagemang, men kollegor emellan förefaller man ha försökt argumentera för och emot med viss hövlighet och sans.
Annat är det i sociala medier, där alla har fritt spelrum. I en dagstidning skrev någon en insändare om att föräldrar till barn med typ 1-diabetes fick skylla sig själva då de orsakat tillståndet genom att ge barnet kolhydrater. Debattören »visste« ju att LCHF-kost förhindrar typ 1-diabetes. Jag skrev en replik och blev då vildsint attackerad i sociala medier. Jag beskrevs som idiot, inkompetent, läkemedelsföretagens lakej och hotades till livet. På gränsen till obehagligt, när vi nu sett hur människor kan hetsas av en ledare att anfalla Capitolium i Washington, demokratins högborg i USA.
Vad gäller engagemang slås nu alla rekord i coronapandemin. Nedstängningen av samhällen i västvärlden har – med Sverige som undantag – använts i kampen mot smittan och rekommenderas av många experter, trots medvetenheten om att nedstängning orsakar oerhörda konsekvenser för hundratals miljoner människor, enligt flera FN-organ.
I Sverige, landet utan »lock-down«, utegångsförbud eller (hittills) munskydd, är antalet dödsfall i covid-19 mycket högre än i närliggande länder, men lägre/mycket lägre än i ett 15-tal andra europeiska länder. Effekten av nedstängning, munskydd, skolstängningar, testning etc debatteras och mängder av studier görs. En sökning på Pubmed 11 jan 2021 med »covid-19« som sökord gav 85 931 resultat på ett år. Ingen sitter inne med sanningen om hur man ska bete sig, eller ens skulle ha betett sig.
Vissa forskare försöker göra en saklig bedömning baserat på forskningsresultat inom specificerade områden. En del, inklusive jag själv, framför i medierna åsikter för och emot Sveriges approach, då det ofta är fråga om just avvägningar. En del forskare, även lärda kollegor på höga positioner, håller ett mycket högt tonläge och drar sig inte för att utsätta kollegor för påhopp. Jag syftar nu inte på att man kallar experter för talanglösa, utan på att man i e-brev och sociala medier faktiskt ägnar sig åt förtal och hot.
Vi vet att en del människor saknar civilkurage, och att moralen ibland sitter löst påklistrad, men i min enfald har jag trott att skolade akademiker använder hjärnan snarare än huggtänderna. Men på coronas slagfält har polityren trillat av.
Vi har alla rätt – och i viss mån demokratisk skyldighet – som medborgare att framföra åsikter (så väl underbyggda som möjligt), men därutöver finns gränser. Det är sorgligt att bevittna hur förtroendet för forskning med rätta ifrågasätts när forskare smutskastar varandra i stället för att sakligt argumentera. Det är hög tid att våra lärosäten, akademier och institutioner ser över sina etiska riktlinjer och att vi alla funderar över hur ett akademiskt samtal ska föras.
