Artikeln »Parachute use to prevent death and major trauma when jumping from aircraft: randomized controlled trial« (publicerad i BMJ 2018) [1] är den roligaste medicinska artikeln jag någonsin läst, men den har också ett allvarligt syfte.

En första viktig poäng i »fallskärmsartikeln« är att ibland påvisar ett randomiserat experiment inte en effekt även om den finns. I artikeln beskrivs med medicinsk terminologi ett randomiserat experiment där 23 flygpassagerare delats upp i en kontrollgrupp som hoppade från ett flygplan med en tom ryggsäck på ryggen, och en experimentgrupp som hoppade med fallskärm. Konklusionen var att fallskärm inte signifikant minskade dödsrisken (0 procent för fallskärmsgruppen mot 0 procent för kontollgruppen). Båda grupperna hoppade från flygplan på signifikant lägre höjd (medelvärde 0,6 m mot medelvärde 9 146 m för ickedeltagare, P < 0,001) och med lägre hastighet (0 km/timme mot 800 km/timme för ickedeltagare, P < 0,001).

Artikeln är slående parallell med en dansk studie av munskydd [2]. I denna randomiserades deltagarna till en experimentgrupp som instruerades att bära munskydd i offentliga sammanhang (2 470 fullföljde) och en kontrollgrupp som inte bar munskydd (2 392 deltagare fullföljde). I kontrollgruppen smittades 53 deltagare och i experimentgruppen 42. Detta ger skattningen att munskydd reducerar risken att bli smittad med 18 procent, vilket skulle vara ett stort bidrag till att stoppa smittspridningen. Men eftersom så få blev smittade blir huvudkonklusionen man kan dra att det var för få i studien som blev smittade och att man därför utifrån resultatet inte kan säga något säkert över huvud taget; den första poängen i fallskärmsartikeln.

Den danska studien har fått stor och okritisk uppmärksamhet i både svenska och internationella medier. New York Times [3] skriver att författarna sammanfattat resultaten som att de »ger en indikation av hur mycket man vinner på att bära munskydd: inte särskilt mycket«, vilket inte är detsamma som konklusionen ovan. Studien säger heller inget om den antagligen viktigaste funktionen hos munskydd, att de skyddar andra från smitta [4].

Den andra viktiga poängen i fallskärmsartikeln är att ibland är risken med att inte följa den samlade erfarenheten för stor för att man ska kunna vänta på vetenskaplig evidens (till exempel kontrollerade randomiserade experiment) innan man agerar. I sådana lägen måste man förlita sig på existerande erfarenhet. Detta faktum sätter Folkhälsomyndighetens initiala vägran att rekommendera munskydd i offentliga miljöer som läkarmottagningar, frisörsalonger och köpcentrum i grällt ljus.

Den 18 december 2020 meddelade slutligen Folkhälsomyndigheten att munskydd kanske ändå kan påverka smittspridningen, och rekommenderade munskydd i kollektivtrafiken (men endast i rusningstid; klockan 7–9 och 16–18) efter 7 januari 2021.

Om man i en pandemi som växer exponentiellt när reproduktionstalet är över 1 dröjer flera veckor med åtgärder och ger halvdana rekommendationer blir många fler smittade och många fler dör. Sveriges läkare kan hjälpa oss att minska smittan genom att pressa på om att vi ska använda munskydd när vi går till vårdcentraler, äldreboenden och sjukhus, och mera allmänt, så att vi gällande munskydd kan ansluta oss till resten av världen. Jag hoppas läkarkåren tar sitt ansvar.

Till sist: Randomiserade kontrollerade försök är ett av de viktiga redskapen för att förbättra hälsa och vård. I covid-19-pandemin har de varit, och är, av stor betydelse för att utveckla de vacciner som snart kommer att skydda oss mot sars-cov-2.