Den första fasen av coronapandemin – pre-vaccin – går mot sitt slut. Siffrorna visar att vårt land så långt drabbats hårdare än våra nordiska grannländer (snart 8 000 döda), eller för den delen Tyskland, Österrike, Baltikum och de mer utvecklade asiatiska länderna.

Överdödligheten och en prognostiserad sänkning av den svenska medellivslängden förfärar. Det måste mot den bakgrunden rimligen vara omöjligt, ens för den mest patriotiskt sinnade, att beskriva den svenska coronastrategin som speciellt framgångsrik. Ansvariga myndighetspersoner och politiker håller ändå fast vid utsagan att Sveriges planering efter omständigheterna har varit den rätta – låt vara att tonfallet inte längre låter lika tvärsäkert för lyhörda öron.

De officiella utvärderingarna kommer sannolikt att utlösa en störtskur av bortförklaringar. Vem eller vilka som till äventyrs får kritik för det dystra utfallet är i skrivande stund en öppen fråga. Kandidaterna är många: virusets knepiga natur, Folkhälsomyndigheten, regeringens senfärdighet, regionerna, svenskarnas resvanor, den stora proportionen invandrare i befolkningen, de privata äldreboendena, personalomsättningen, laboratoriernas oförmåga att leverera tillräckligt antal test eller de enskilda medborgarnas ovilja att till punkt och pricka frivilligt följa givna rekommendationer.

»Rätt myndighetsbeslut men fel befolkning« blir förmodligen det mest diplomatiska slutomdömet.

Det har naturligtvis också funnits strukturella faktorer, omöjliga att påverka för berörda myndigheter i det korta perspektivet, som bidragit till att vi lyckats sämre än våra nordiska grannländer. Att det samlade svenska sjukvårdssystemets hantering av pandemikrisen varit problematisk måste vara uppenbart för alla opartiska bedömare.

En bra utgångspunkt för förändring vore att inse att vi faktiskt kan lära något av våra grannländer. Regionindelningen sticker vid en jämförelse då ut som ett av de mest dysfunktionella inslagen i den svenska sjukvårdsorganisationen.

Vi måste nu snarast få till stånd en nationell styrning av landets sjukhusresurser och sjukvårdsresurser i stort. Det från politiskt håll ständigt upprepade ordet »samverkan« har i skarpa lägen visat sig lika innehållslöst som en tom plåtburk och oftast slutat i vild pajkastning mellan olika sjukvårdsadministrativa nivåer. Sjukhusvården bör därför förstatligas.

En huvudmannareform skulle också kunna råda bot på den stora ojämlikheten mellan Sveriges olika landsändar, ofta orsakad av de stora skillnaderna i skatteunderlag. Kommunerna kan i framtiden bli huvudmän för primärvården, vilket skulle förstärka ett lokalt politikerinflytande och samtidigt förse den eftersatta kommunala sjukvården med välbehövlig och starkt efterlängtad läkarkompetens.

En huvudmannareform är ingen tulipanaros, men ett viktigt steg i rätt riktning. Det som fungerar i det välmående och i pandemisammanhang framgångsrika grannlandet Norge skulle mycket väl – till utvalda delar – kunna fungera även i Sverige.