Globaliseringen förändrar sjukdomspanoramat och ökar behovet av internationellt hälsosamarbete. Behovet av global kompetens hos svenska läkare är därför större än någonsin.

År 2014 uppmärksammade globalt engagerade kollegor i en artikel i Läkartidningen att allt färre svenska läkare åkte på utlandsuppdrag [1]. Författarna propagerade för möjligheten att få in utlandstjänstgöring som en naturlig del av såväl den kliniska verksamheten som ST [1]. Antalet svenska läkare i internationell tjänst har inte ökat sedan dess, och 2019 uppmanade Läkarförbundets dåvarande ordförande Heidi Stensmyren regeringen och regionerna att underlätta villkoren för utlandstjänstgöring [2]. Vad vi känner till har ännu inga reformer ägt rum.

Barnläkarföreningens delförening för global barn- och ungdomshälsa skickade våren 2020 en enkät till landets barnkliniker för att kartlägga intresset för och erfarenheterna av utlandstjänstgöring [3]. Av de 376 svarande var 71 procent specialister, 24 procent ST-läkare, 4 procent legitimerade läkare före ST och 1 procent olegitimerade. En majoritet (70 procent) hade inte tjänstgjort eller forskat i låg- eller medelinkomstländer men 73,5 procent var intresserade av att göra det. Familjesituationen uppgavs vara det största hindret, följt av osäkerhet kring hur man går tillväga, ovilja att vara borta en längre tid, svårigheter att få tjänstledigt, upplevelse av bristande kompetens samt personlig ekonomi.

Av de 82 läkare (22 procent) som tjänstgjort kliniskt i ett låg- eller medelinkomstland uppgav 95 procent att arbetsgivaren varit positivt inställd till utlandstjänstgöringen. Nästan alla uppgav personlig utveckling och ökad förståelse av andra kulturer som positiva erfarenheter, men även förbättrad klinisk blick, ökad självständighet och bättre ledaregenskaper framhölls. Negativa aspekter var bland annat försämrad ekonomi och belastning på relation/familj.

Samtliga 21 klinikchefer som svarade på enkäten var positivt inställda till att medarbetare tjänstgör utomlands. Bara en fjärdedel (24 procent) angav dock att arbetsplatsen har samarbete med sjukhus i låg- eller medelinkomstländer, vilket kan jämföras med nästan två tredjedelar av ST-program i pediatrik i USA [4]. Klinikcheferna ansåg att utlandstjänstgöring leder till personlig utveckling för medarbetarna, att det tillför kunskap till kliniken och ökar medarbetarens självständighet samt att det ökar arbetsmotivationen och gör arbetsplatsen mer attraktiv. Problem som togs upp var att det komplicerar schemaläggningen, möjlig kompetensförlust, risk för multiresistenta bakterier och fördröjd tid till specialistexamen.

Såväl arbetstagare som chefer anser att utlandstjänstgöring är berikande för både den personliga och professionella utvecklingen, och även har positiv återverkan på hemkliniken. Att familjeskäl ses som det största hindret är inte förvånande. För att underlätta utlandstjänstgöring krävs att regionerna generellt beviljar tjänstledighet för biståndsarbete och att samhället bistår med ekonomisk trygghet och socialt skyddsnät för medföljande familj [2].

Barnläkarföreningens ST-guide rekommenderar nu rätt till tre månaders utlandsarbete med bibehållen lön och försäkring från hemkliniken [5]. Vi uppmanar andra specialistföreningar att införa liknande rekommendationer. Vi uppmanar även regionerna att anta policydokument som inte bara innehåller tomma ord utan ger intresserade läkare rätt till utlandstjänstgöring och därmed möjlighet att skaffa sig globala erfarenheter.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Helena Hildenwall är initiativtagare till den ideella föreningen Pediatric Health Initiative som arbetar för ökat utbyte mellan barnmedicinsk personal i låg- och medelinkomstländer och Sverige. Johan Berg och Mårten Larsson har gjort fältuppdrag för Läkare utan gränser.