Mörkertal avser omfattningen av oupptäckta infektionsfall – andelen oupptäckta fall av det totala antalet fall. Det är en viktig faktor för att förstå sjuklighet och dödlighet samt planera och utvärdera smittskyddsåtgärder. Ju större mörkertal, desto sämre kontroll på smittvägar [1, 2].

Mörkertal beror inte minst på testkapacitet och testkriterier. Ju lägre testkapacitet och ju snävare kriterier, exempelvis att bara testa dem med vissa symtom, desto fler obekräftade fall. Det är speciellt problematiskt när ett virus som sars-cov-2 också sprids av symtomfria personer [3].

Aktuella skattningar av mörkertal i USA, Frankrike, Storbritannien och Italien ligger mellan 70 och 90 procent [4-7] och bygger på antikroppstest eller modellering. Med tanke på den begränsade känsligheten hos olika test är det verkliga mörkertalet troligtvis högre [6].

För en god kontroll på mörkertal rekommenderar WHO att andelen positiva svar på test för aktiv infektion ska vara mindre än 5 procent [8]. I början av januari 2021 låg Sverige på rekordhöga 20 procent, samtidigt som våra nordiska grannar låg under 5 procent [9].

För att kartlägga spridningen i befolkningen genomförde Folkhälsomyndigheten under 2020 en handfull befolkningsstudier av aktiv infektion [10]. Den senaste genomfördes vecka 49 och visade på en nationell prevalens på 0,7 (0,4–1,2 procent). I likhet med tidigare studier problematiserades inte resultatet, det vill säga om det var rimligt i ljuset av rapporteringen av bekräftade fall.

Under veckorna 48–49 rapporterade Sveriges regioner totalt 72 406 nya fall [11], motsvarande drygt 0,7 procent av befolkningen, något högre än den skattade prevalensen 0,7 (0,4–1,2 procent). Resultatet är märkligt. Befolkningsstudier bör fånga upp alla fall, även de med inga eller ringa symtom. Regionernas testning prioriterar fall med påtagliga symtom.

Även i en internationell jämförelse ter sig siffrorna förvånande. Under samma period var prevalensen av aktiv infektion i Storbritannien 0,9 procent [8]. Samtidigt hade landet cirka hälften så många bekräftade fall per capita som Sverige, trots en högre testfrekvens.

Studien i december är inte den enda som väcker frågor. I Folkhälsomyndighetens studier i augusti och september uppvisade ingen deltagare ett positivt testsvar [10]. Det var statistiskt orimligt med tanke på antalet bekräftade fall under samma period.

Gissningsvis finns det en bias i befolkningsstudierna. De bygger på egenprovtagning och kräver ett visst engagemang. Kanske är intresset för att delta större bland personer som upplever högre hälsorisker, och som därför tar mindre risker och smittas i lägre grad. Omvänt kan intresset vara lägre bland dem som har varit eller är sjuka, och som vet att de har haft eller har covid-19.

Jag känner bara till en svensk befolkningsstudie av covid-19 som håller måttet. Den gjordes i Norrbotten och avsåg antikroppar under veckorna 22–23 [12]. Med en skattad seroprevalens på 1,9 procent (416 respektive 503 bekräftade fall fram till vecka 22 respektive 23) blir mörkertalet minst 85–90 procent, i linje med internationella studier. I övrigt är det magert med studier i Sverige som kan belysa mörkertal. Sådana borde vara självklara under en pandemi. Hur ska vi annars kunna bedöma risker och effekter av åtgärder?

Nyligen förpublicerades en studie av effekterna av vaccination mot sars-cov-2 på flockimmunitet i Luxemburg, Österrike och Sverige [13]. Sverige utmärker sig genom höga, men osäkra mörkertal. Det försvårar analyserna och speglar osäkra lägesbilder av pandemin i Sverige.