Såväl i Sverige som i resten av världen finns nu ett starkt tryck för att snabbt vaccinera stora grupper i befolkningen mot sars-cov-2. Beslutsfattare vill framstå som handlingskraftiga och det finns en önskan att bryta pandemins effekter på våra liv.

Vi menar att en för snabb vaccination av mycket stora grupper kan leda till att vaccinationskampanjen inte blir effektiv på sikt, och att allmänheten därmed tappar förtroende för vaccinerna. Mycket talar för att sars-cov-2 kommer att bli endemiskt och att återkommande vaccinationer kommer att behövas. Det behövs en nyanserad information om vilka överväganden som ligger bakom vaccinationsstrategin.

Att vaccinera personer med hög risk för att utveckla svår covid-19 är rationellt och inte kontroversiellt. Om vi ska vaccinera personer utanför riskgrupperna – som det planeras för – måste andra avvägningar göras.

Fördelen med att vaccinera är minskad mortalitet och morbiditet i covid-19 samt komplikationer efter covid-19. Morbiditeten och mortaliteten är åldersberoende och mycket olika hos äldre respektive unga vuxna, och mycket låga hos barn. Mot nyttan ska risker för biverkningar som kan komma efter vaccinationen ställas. Det finns fortfarande en grad av osäkerhet kring möjliga sällsynta eller sena biverkningar. Visserligen finns data från tiousentals vaccinerade, men fortfarande med relativt kort uppföljning (2–3 månader i publicerade artiklar).

Det saknas i dag en tydligt kommunicerad strategi för hur svenska myndigheter och vårdgivare ska få kunskap om och följa misstänkta biverkningar av vaccination. Detta kan leda till att allvarliga biverkningar förbises och till osäkerhet om huruvida upplevda besvär efter vaccination ska bedömas som biverkning. Detta kan lätt skapa rykten. Att få ett system på plats för egenrapportering av biverkningar (till exempel via appar) innan man börjar vaccinera personer med låg risk för svår covid-19 skulle stärka vaccinkampanjen.

Det framförs ofta att omfattande vaccination skulle vara ett sätt att nå flockimmunitet, och det finns sannolikt en stark förhoppning bland beslutsfattare och medborgare om att det skulle kunna leda till en »normalisering« av samhället. Vaccinernas effekt på smittspridningen är emellertid inte utredd i sådan detalj att man vet i vad mån flockimmunitet kan uppnås genom vaccination. Den påvisade skyddseffekten av vaccin rör symtomgivande infektion och inte effekt på smittsamhet.

Av myndigheternas kommunikation verkar det som om även personer som genomgått covid-19 ska erbjudas vaccination. Uppfattningen är att covid-19-infektion ger immunitet åtminstone under flera månader. Vaccination av dem som nyligen haft covid-19 ter sig därför onödig, och annorlunda biverkningar av vaccination bland personer med genomgången infektion skulle potentiellt kunna förekomma.

Att det finns logistiska problem att avgöra vilka som har haft infektion räcker inte som motivering. Många vet själva om de haft covid-19 eller inte, och vid osäkerhet kan man testa förekomst av antikroppar inför vaccinationsbeslut. Om, och i så fall när, vaccination ska erbjudas efter genomgången covid-19 behöver studeras systematiskt.

I den besvärliga situation vi befinner oss i är vaccination ett viktigt redskap mot sars-cov-2. Vaccination av riskgrupper bör genomföras skyndsamt, medan omfattande vaccination av icke-riskgrupper bör göras efter tydliga bedömningar av risk–nytta i respektive åldersgrupp.

Samhället bör avsätta omfattande resurser för övervakning och uppföljning efter vaccination samt fortlöpande analysera data och kunskap som genereras internationellt. Kunskap om vaccinernas skyddseffekt och eventuella biverkningar bör tydligt kommuniceras både till dem som ska vaccinera och dem som ska erbjudas vaccination. Noggrann och balanserad information bör prioriteras framför snabb vaccination av så många personer som möjligt för att uppnå »flockimmunitet«.

Magnus Rasmussen forskar och arbetar kliniskt framför allt med infektiös endokardit, men har under pandemin drivit flera studier om covid-19 och ordnat kurs om sjukvård under pandemi. Anders Björkman har forskat främst inom malariaområdet. Han har arbetat med kontroll av de globala infektionssjukdomarna smittkoppor, malaria, hiv/aids och ebola.