I dag ställs stora krav på både unga och mer erfarna läkare. Arbetet måste gå snabbt och utföras väl. Vi utsätts ofta för etisk stress och coronapandemin har tagit hårt på många kollegor. Att då och då stanna upp och reflektera över sina upplevelser är nödvändigt. Balintgrupp är en av flera reflektionsmöjligheter i vården.

Det speciella med Balint är att man fokuserar på patient–läkarrelationen. Metoden beskrevs först av Michael Balint [1]. Man träffas regelbundet i en fast grupp med cirka åtta deltagare och en eller två ledare. Det finns tre grundregler:

  • allt man talar om stannar i gruppen
  • alla ska lyssnas på och respekteras
  • gruppen får inte användas som behandling för personliga problem [2].

Många läkare som deltagit i en Balintgrupp är nöjda, men har arbetet i gruppen verkligen gjort nytta och i så fall hur? En genomgång av befintliga studier [3] gav inga konklusiva svar. De kvantitativa studierna var (för) små och sinsemellan olika. Det fanns indikationer om ökad psykosocial kompetens och minskad risk för utbrändhet, men först efter cirka 1,5 års deltagande. Svårigheten att samla tillräckligt stora och jämförbara grupper påtalas. Att försöka förstå kärnan i Balintarbete och definiera den »begränsade men betydelsefulla förändring« som Michael Balint talade om är ändå nödvändigt.

Genom ett nätverk för Balintledare fick vi kontakt med fyra grupper som ville delta i en studie. Grupperna hade olika ledare och arbetade i fyra olika städer. Alla 19 deltagare hade minst tre terminer bakom sig och hade (om möjligt) träffats varannan vecka i 1,5 timme. Fyra fokusgruppintervjuer gjordes utan respektive ledare: två för allmänläkare/blivande allmänläkare, en för sjukhusläkare och en för ST-läkare inom olika specialiteter.

Grupperna fick svara på öppna frågor. Vi ville veta hur man upplevt att delta i Balintgrupp, vad som varit bra, vad som varit sämre och om något ändrat sig med tiden.

Studien visar att deltagarna kände sig trygga i gruppen och med ledaren [egna opubl data]. De hade fått hjälp att undersöka sina känslor i samband med patientmöten och kunnat utveckla sin läkarroll. Vi kan utifrån resultatet av studien inte påstå att Balintmetoden är bättre än andra metoder med motsvarande syfte, men kan konstatera att de läkare som blir kvar i gruppen under tre terminer lärt sig mycket om sig själva och sina professionella relationer, exempelvis »förståelse för andra människor, varför de reagerar som de gör och varför man själv reagerar som man gör«. Vi tror därför, liksom de intervjuade läkarna, att de kan få ett mer hållbart yrkesliv.

Nio allmänläkare i en tidigare studie [5] uppgav också att deras kompetens i patientmötet ökat tack vare Balintgruppen samt att de fått ökad arbetsglädje och ork. Flera studier där man jämfört läkare som deltagit eller inte deltagit i Balintgrupp tyder på en skyddande effekt mot utbrändhet i yrkeslivet [6, 7]. Effekter på patientarbetet har inte studerats.

I vår studie framkommer inga negativa upplevelser. Att metoden inte passar alla är dock välkänt bland ledare. Deltagandet kräver en viss psykisk stabilitet och ett öppet sinne. Det finns också risk för att deltagare som inte passar in tar skada eller i varje fall får en dålig upplevelse [8]. Obligatoriska Balintgrupper är kontroversiellt, och ledarens kompetens avgörande.

Läkare som deltar i en Balintgrupp har goda chanser till en positiv utveckling. Virtuella grupper har fungerat utomlands [9] och skulle kunna passa bra i vårt avlånga land.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Anders Birr leder en Balintgrupp.

Balintgrupper finns i mer än 20 länder. I Sverige finns för närvarande 19 auktoriserade Balintledare [www.sfmp.se].