För 50 år sedan var uringlukos en viktig analys vid diabetes. De flesta nyupptäckta patienter hade då så höga glukosnivåer i blodet att de även hade glukosuri, och uringlukos kunde användas för att följa behandlingen. I dag följs behandlingen vid diabetes med mätning av blodglukos eller glykerat Hb (HbA1c), och blodglukosnivån ligger hos många patienter vanligen under den nivå som ger utsöndring till urinen.

Utvecklingen har minskat värdet av uringlukos för diagnostik och monitorering av patienter med diabetes, men det är fortfarande ett enkelt icke-invasivt test som används som komplement till blodglukosmonitorering och HbA1c om man till exempel vill undersöka om blodglukosvärdet legat högt nattetid (morgonurin).

De senaste åren har introduktionen av natriumglukossamtransportör 2 (SGLT2)-hämmare påverkat tolkningen av uringlukos. SGLT2-hämmare minskar det normala återupptaget av glukos till njuren. I stället sker utsöndring av glukos i urinen. Eftersom glukos är osmotiskt aktivt uppstår en diuretisk effekt som ökar urinvolymerna något. Behandlingen leder till lägre blodglukosnivåer, men också till viktnedgång och sänkt blodtryck.

SGLT2-hämmare används framför allt vid diabetes, men eftersom de även förebygger hjärt–kärlsjukdom och försämring av hjärt- respektive njursvikt väntar vi oss en ökad behandling hos patienter utan diabetesdiagnos [1-4]. Det är därför viktigt att känna till att SGLT2-hämmarna kan ge glukosuri vid frånvaro av diabetes.

I en studie fick personer utan diabetes 20–100 mg av SGLT2-hämmaren dapagliflozin/dag [4]. Behandlingen ledde till en utsöndring av uringlukos på 50–60 g/dag (cirka 300 mmol/l). Gränsen för positivt utslag på urinstickornas glukosfält är cirka 4 mmol/l [5]. Effekten kvarstår över längre tid [6], vilket innebär att man i princip alltid får ett positivt utslag för glukos på urinstickan.

Baserat på antalet urinstickor med uringlukos som registrerats/år i Uppland (knappt 100 000) uppskattas antalet analyser i landet till strax över 3 000 000/år. Ett så stort antal test/år innebär risk för tolkningsfel. Flera läkemedel hämmar SGLT2, och vid en felbedömningsfrekvens på 1 procent skulle det innebära 30 000 feltolkningar/år i landet.

Att felaktigt tolka glukosuri som misstänkt diabetes hos en patient som inte har diabetes medför vanligtvis inga allvarliga hälsorisker för individen; däremot kan det leda till ökad provtagning, fler återbesök och till oro hos både patient och doktor. Uringlukosvärdet skulle kunna användas som terapikontroll för att se om patienten tagit sin SGLT2-hämmare, men hos en patient med diabetes kan det vara svårt att avgöra om glukosurin beror på behandlingen eller på bristande blodsockerkontroll.

Generellt kan SGLT2-hämmarna innebära en ökad risk för feltolkning av uringlukosresultat. Det är därför viktigt att vara medveten om detta och kanske överväga att minska användningen av uringlukosstickor. Samtidigt är uringlukos bara ett av fälten på en urinsticka.

Då glukosuri ökar risken för urinvägsinfektion kan det vara motiverat att använda urinstickor vid screening för detta tillstånd hos patienter med SGLT2-hämmare, men flytta fokus från uringlukos till urinnitrit och urinleukocyter vid tolkning av stickorna. En kombination av urinerytrocyter (hematuri) och proteinuri kan då indikera njurinflammation (glomerulonefrit).