I kölvattnet av coronapandemin har den gamla regionfrågan åter dykt upp på agendan. Den svenska sjukvårdens fragmentiserade krisberedskap har kritiserats av Totalförsvarets forskningsinstitut [1], och Folkhälsomyndighetens generaldirektör har hävdat att färre och jämnstora regioner kunde ha underlättat hanteringen av viruset [2]. Att krissituationer kräver en tydligare nationell koordination av sjukvården framgår också i en färsk statlig utredning [3].

Att minska antalet sjukvårdsregioner i Sverige har diskuterats ända sedan 1950-talet, och tre storregioner har också bildats i Stockholm, Skåne och Västra Götaland. I dag bor mer än hälften av befolkningen i dessa områden. Ett förhållande som råder i hälften av sjukvårdsregionerna kan gälla allt mellan 20 och 80 procent av invånarna.

Den befolkningsmässiga obalansen medför påtagligt olika administrativa och kunskapsmässiga resurser och möjligheter för strategisk planering av framtiden. Därtill kan de flesta regioner inte finansiera sina egna kostnader. Av dessa skäl har regionfrågan utretts vid ett imponerande antal tillfällen: senast i en offentlig utredning 2016, som föreslog att dagens 21 regioner skulle bli 6 [4].

Motståndet var dock kraftigt, bland annat från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys [5]. Kritikerna såg inga fördelar med stordriften och befarade att makten skulle flyttas bort ifrån medborgarna. Sannolikt skulle förändringen ge både vinnare och förlorare, beroende på närhet till storregionens administrativa centrum.

En annan central konsekvens är att antalet politiska tjänster på regionnivå skulle minska. Då man oftast inte vill avveckla sig själv blir det politiska intresset för frågan lågt. Man kan också undra om sjukvården verkligen fungerar så mycket bättre i nuvarande storregioner. På grund av bristande parlamentariskt stöd lades frågan på is [6].

En alternativ lösning på regionfrågan har förts fram bland annat i Läkartidningen [7, 8], nämligen att staten skulle ta ett ökat ansvar för sjukvården. Till skillnad mot i flera jämförbara länder har den svenska staten inte heller något tydligt ansvar att kontrollera vårdens produktivitet [9]. Inte ens vid sjukhusbyggen tas hänsyn till nationell planering [10].

Andra svagheter gäller frånvaron av övergripande planering av IT-infrastruktur, framtida kompetensförsörjning och nationella system för kunskapsstöd. En ökad statlig finansiering skulle kunna följas av större möjligheter till samordning [11]. Danmarks hantering av coronapandemin har framställts som ett positivt exempel på nationell samordning. Sverige agerade i stället som 21 fristående »nationer«, med ökade vårdköer som konsekvens [12].

Sjukvårdens styrning är en oerhört komplex fråga. Ökat statligt inflytande har ännu inte varit föremål för utredning, och frågan är om riksdagen verkligen skulle kunna vara mer lyhörd än regionfullmäktige. Kanske finns det också en risk för att lokala perspektiv skulle minska drastiskt?

Ändringar av sjukvårdens styrning är en oerhört komplex fråga som skulle kräva blocköverskridande överenskommelser som i dag inte tycks vara nära. Som exempel är det i Kristdemokraternas vision om statlig sjukvård lättare att starta och driva privata vårdenheter [13], medan det när socialdemokratiska exministrar debatterar i stället ska leda till en mindre konkurrensutsatt marknad [14].

Det ska bli väldigt spännande att ta del av Coronakommissionens andra delbetänkande [15] – som ska analysera hälso- och sjukvårdens förmåga att hantera virusutbrottet. Kanske blir det där som planerna för den framtida svenska sjukvårdsstyrningen kommer att utkristalliseras?