År 2020 var andelen rökare i den svenska befolkningen 7 procent [1], vilket betyder att den närmar sig »Tobacco endgame«-strategins mål om ett rökfritt (mindre än 5 procent) Sverige 2025 [2]. Det folkhälsopolitiska arbetet har bidragit till minskad rökning [1], men samtidigt beräknas cirka 11 procent av cancerfallen i landet 2018 (6 000) ha orsakats av tobaksrökning [3].

En dyster siffra från det nationella kvalitetsregistret för vår dödligaste cancerform, lungcancer, är att närmare 90 procent av patienterna rökte vid diagnostillfället eller uppgav att de varit rökare [4]. Andelen rökare är dessutom ojämnt fördelad mellan socioekonomiska grupper (bland de med högst grundskoleexamen är 16 procent rökare och bland de med eftergymnasial utbildning är andelen rökare 4 procent) [1]. För att nå en avnormalisering av tobak krävs en mix av övergripande och riktade förebyggande åtgärder.

  • »Tobaksfri duo«, som hjälper unga att inte börja röka, visar goda resultat [5].
  • Exponeringsförbud på försäljningsställen hjälper dem som försöker sluta röka och leder till färre nya unga rökare [6].
  • Kontinuerlig höjning av tobaksskatten visar goda resultat [7], men nästa höjning är planerad först 2023 [8].

Vi föreslår även att åldersgränsen för köp av tobak blir densamma som för alkohol. Och varför inte flytta försäljningen till Systembolaget?

Det krävs politiskt mod att omfördela resurser mot att förebygga sjukdom i stället för att mestadels behandla. Läkarkåren behöver uttalat stödja (trycka på) politikerna. Vi kan hämta kraft i initiativ som »Nollvision cancer« och »Europe’s Beating Cancer Plan« [9, 10].

Ojämlikheten i hälsa på grund av rökning följer med in i vården. Under strålbehandling leder samtidig rökning till försämrade resultat och ökad komplikationsrisk [11, 12]. Vid kirurgisk behandling ses sämre sårläkning och ökad infektionsrisk [13, 14]. Forskning tyder också på att nikotin kan minska effekten av vissa cytostatika [15, 16]. Här finns mer att undersöka. Många cancerstudier underlåter dock att presentera och analysera deltagarnas rökvanor.

Rökvanor är en viktig parameter vid forskning och framtagning av nya behandlingsmetoder, och det finns all anledning att ge kraftfullt stöd till tobaksstopp, inte minst inom cancervården. Socialstyrelsens riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor [17] borde vara lika kända inom cancervården som de nationella vårdprogrammen.

Den relativa 10-årsöverlevnaden bland cancerpatienter är nu 70 procent [18], men risken för recidiv och ny primärtumör är högre bland rökarna [19, 20]. Patienter som slutar röka upplever förhöjd livskvalitet [21]. Argumentet att inte vilja skuldbelägga håller inte längre. Patienterna har rätt att få den information och det stöd som krävs för att de ska må så bra som möjligt både under och efter behandling.

Hälso- och sjukvården måste bygga ut och höja kvaliteten på tobaksavvänjningen. Behandling med hög kvalitet ska kunna erbjudas alla som behöver det. För att stärka evidensen kring de metoder som erbjuds uppmanas alla som aktivt arbetar med tobaksavvänjning att bidra med data till den nationella forskningsdatabasen Rökstoppsprojektet [22].

Samtidigt som coronapandemin sveper över världen dödar tobakspandemin globalt åtta miljoner individer årligen [23]. »Vaccinet« mot tobakspandemin är att stoppa nyrekryteringen – behandlingen är stöd till rökstopp. För att lyckas krävs en mix av samhälleliga och individanpassade insatser. Läkarkårens tyngd behövs i arbetet med att förpassa rökningen till det förflutna.