Långvariga symtom efter lindrig covid-19 sågs redan tidigt i pandemin och har rönt stort intresse. Patientengagemanget är stort och »långtidscovid« har beskrivits som den första diagnos skapad av patienter som funnit varandra via sociala medier [1].

Det saknas en etablerad definition av post covid. En lång rad symtom har räknats upp för att beskriva tillståndet [2], men det går inte alltid att tydligt koppla symtom till objektiva fynd specifika för covid-19. Det saknas också en klar bild av patientgruppen och hur vanligt tillståndet är. En del av patienterna uppvisar en bild som känns igen från kända postinfektiösa tillstånd samt från olika stress- och smärttillstånd med funktionell prägel som var mycket vanliga inom sjukvården även före covid-19. Vi har tidigare förespråkat ett biopsykosocialt förhållningssätt för att hjälpa dessa patienter [3].

Socialstyrelsen har publicerat ett försäkringsmedicinskt stöd för postinfektiöst tillstånd efter covid-19 [4] och har i uppdrag att utforma ett kunskapsstöd för vården. I väntan på detta har en grupp läkare som drabbats av post covid publicerat råd om hur sjukvården bör utreda och behandla patienterna [5]. Att forskare och läkare studerar sin egen sjukdom känns igen från till exempel ME/CFS, och det har i det fallet debatterats huruvida den egna erfarenheten kan påverka objektiviteten i forskningen [6, 7].

Rehabiliteringsbehovet bedöms vara stort, och regeringen har avsatt 50 000 000 kronor till forskning på området. Det argumenteras för att skapa särskilda post covid-mottagningar. Vi menar att det finns risker med att skyndsamt skapa sådana specialiserade mottagningar.

Det är bra att forskning kring följderna av covid-19 sker på en hög biomedicinsk kompetensnivå. Vid långvariga tillstånd finns dock alltid psykosociala komponenter som påverkar symtom och förlopp. Att anlägga ett bredare perspektiv på följderna av covid-19 handlar inte om att nedvärdera patienternas besvär eller påstå att de inte är »på riktigt«, utan om att erkänna psykosociala faktorers påverkan på all sjukdom. Det finns risk för att det psykosociala prioriteras lågt när forskningspengar fördelas och specialistmottagningar öppnas.

Det är viktigt att tidigt kartlägga psykosociala faktorer och beteendefaktorer som kan utgöra grund för rehabilitering. Ett ensidigt biomedicinskt fokus riskerar att låsa in patienten i långa utredningar som fördröjer rehabiliteringsinsatser. Patientens sjukdomsuppfattning kan vara avgörande för prognosen och möjligheten att tillgodogöra sig behandling [8], något läkaren Paul Garners tillfrisknande från post covid belyser [9].

Patienter med långvarig komplex sjukdom hör hemma i primärvården, där man har bäst förutsättningar att erbjuda en bred bedömning och kontinuitet i kontakten. Patienter med post covid har ofta symtom som vid andra långvariga tillstånd som är välbekanta för allmän- och rehabiliteringsläkare. Risken med att inrätta specialiserade mottagningar för dessa komplexa tillstånd är att resurser läggs på utredningar som inte ger vägledning för behandling – resurser som i stället kan stärka primärvårdens möjlighet att bedriva rehabilitering både av patienter med post covid och patienter med andra komplexa trötthetstillstånd.

Låt oss agera med eftertanke när vården organiseras för patienter med post covid. Skapa gärna forskningscentrum, men för att kunna dra viktiga lärdomar om post covid och andra postinfektiösa syndrom bör de ha ett brett perspektiv med hög kompetens inom såväl biomedicinska som psykologiska och sociala områden.

Socialstyrelsen bör i sina riktlinjer ha ett biopsykosocialt perspektiv på post covid, där basen för vårdinsatserna är primärvården, med förstärkta resurser till rehabilitering. Låt detta bli startskottet för det biopsykosociala kunskapslyft vid komplexa tillstånd den svenska sjukvården behöver.