I slutet av 2020 sände jag ett förslag till debattartikel till tolv äldre allmänläkare med erfarenhet av allmänläkarpraktik, ledning och teoriutveckling. Jag bad dem reflektera över om artikeln – om den blev publicerad – kunde misskreditera vår specialitet.

Frågor jag ställde var: Kan vi med vår totalt dominerande dualistiska människosyn förstå patienters upplevelser av nedsatt hälsa? Finns mer än sjukdomsorsak att undra över när vi möter människor med så kallade psykosomatiska symtom? Bör vi komplettera vår grundutbildning med avseende på mer än att kunna förklara det som sker i kroppen? Bör vi också lära oss se vad det outtalade i en patients besök kan betyda?

En kollega svarade att nyckelmeningen i mitt debattförslag var »Många patienters kroniska hjälplöshet är delvis skapad av mindre kunniga läkare, terapeuter och medierna« och att det påståendet inte kunde misskreditera kåren.

En annan kollega svarade att det är riktigt att konsten att lyssna och försöka förstå patientens budskap försvinner när människor drivs att hålla fast vid generaliserade råd, algoritmer och virtuella kontakter samt att min text innehöll flera centrala nyckelbudskap, bland annat: »Läkarens inlärda tvång att ställa diagnos tystar patientens meningsskapande avsikt.«

Kollegan ansåg (liksom jag) att Kry, IT, AI och politikers krav på omedelbar tillgänglighet till obekanta läkare är dolkstötar i allmänmedicinens rygg och allvarliga hot mot folkhälsan. »Vi läkare behöver förstå att vi inte ska ’hugga på patientens utlagda somatiska bete’ utan försöka få patienten att reflektera över bakgrunden till sin upplevda ohälsa genom verklig närvaro, öppenhet och undran.«

»Många allmänläkare tänker som vi«, skrev en tredje kollega. »Under vårt yrkesliv har vi gjort samma erfarenhet; nämligen att utbildningen inte räcker till för att förstå verkligheten. Unga blivande allmänläkare arbetar under sådana former att de inte får tillräcklig handledning att se detta i tid, tyvärr.«

En fjärde kollega påpekar att »grundbulten« är viktig att reflektera över: Har människor en mer eller mindre väl dold meningsskapande avsikt som den humanistiskt orienterade läkaren kan/bör medvetandegöra? »Såväl du som jag har ju träffat tusentals patienter där vi aldrig kommit på tanken att explorera deras sjukdomsupplevelser utifrån begreppet ’mening’. Och kanske klokt så.«

Slutligen konstaterar en femte kollega att det är riktigt att man bör reflektera över vad som egentligen mäts när man säger att ohälsan har ökat. Alla äldre provinsialläkare vet att många krämpor är psykosomatiska, skriver kollegan, som också anser att det bör framhållas att läkarutbildningen i dag är mycket bättre – bland annat får man lära sig samtalskonst. »Kontinuiteten riskerar dock att brista i dagens system där tillgänglighet för enkla besök premieras och underbemanningen är ständig.«

Svaren från engagerade, disputerade, praktiskt kunniga läkare i potentiellt betydelsefulla positioner värmer. Samtidigt är det tråkigt att vi under vår aktiva tid inte kunnat påverka dem som styr och vakar över allmänläkarutbildningens tudelade kunskapsperspektiv. Ibland är vår kunskap verklighetstrogen, men vi naturvetenskapligt skolade har tyvärr mest lärt oss att undvika människors upplevelser då dessa inte går att mäta. Vad hade vi kunnat göra, och vad kommer de som nu ser patienten först att kunna göra bäst och effektivast med mer komplett kunskap?