Coronapandemin har satt fokus på brister i vården av de sårbara äldre invånarna. I en lång rad utredningsdirektiv, propositioner och riksdagsbeslut redovisas insikter och kunskaper om var bristerna finns. Förslag på konstruktiva lösningar presenteras men genomförs inte.

Coronakommissionen [1] anser att regeringen borde ha tagit initiativ för att äldreomsorgen skulle stå bättre rustad för en kris av detta slag och påtalar att bristerna uppstått under olika regeringar. Svagheter i samordning, patienternas delaktighet, diffusa ansvarsförhållanden och brister i äldreomsorgen har påtalats av såväl statliga utredningar som Socialstyrelsen, Riksrevisionen, Ivo och Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.

Bristerna i styrningen beror på att regeringarna monterat ner det statliga ansvaret och träffat »överenskommelser« med SKR (Sveriges Kommuner och regioner, tidigare SKL). SKR, formellt en ideell förening, har fått rollen som myndighet, expertorgan och ansvarig för kunskapsstyrning.

Riksrevisionen skrev 2017 [2] att regeringen låtit samarbetet med SKL och dess inflytande över styrningen av vården växa i alltför stor omfattning. Kritiken avfärdades i en skrivelse till riksdagen.

Centralt i Coronakommissionens kritik är bristen på läkare och sjuksköterskor, avsaknad av skyddsutrustning på särskilda boenden (SÄBO) samt brister i utbildning av personalen och hög andel timanställda. En vårdorganisation med en personligt ansvarig allmänläkare hade väsentligt kunnat mildra effekterna av pandemin.

Reformförslag har hamnat i riksarkivets bergrum [3], och ofta har ett enhetligt genomförande hindrats av regionerna med stöd av SKR.

1948 föreslogs [4] en omstrukturering av vården där alla invånare skulle ha en egen allmänläkare. I dag har endast 26 procent en fast läkarkontakt [5], trots att lagen [6] sedan 25 år föreskriver att alla invånare ska »få tillgång till och välja en fast läkarkontakt«.

Enligt husläkarlagen [7] 1993 skulle alla vara listade hos en husläkare i ett nationellt system. Lagen fälldes redan efter ett drygt år av en allians mellan Socialdemokraterna, Ny demokrati och Vänsterpartiet.

En nationell handlingsplan för sjukvården [8] antogs år 2000. Regeringen och Landstingsförbundet ingick ett avtal. En jämlik vård skulle skapas genom satsning på en primärvård där alla invånare har en egen läkare och »de som bor i särskilt boende eller har hemsjukvård får en medicinsk bedömning av en läkare när de behöver det samt konsultation eller hembesök utan dröjsmål«. Regeringen satsade 9 miljarder kronor på genomförandet. Socialstyrelsen, som skulle följa upp resultatet, fann att ingenting hänt. Miljarderna försvann rakt ner i landstingens svarta hål.

Vårdvalsreformen 2008 [9] skulle förbättra kontinuiteten och underlätta valet av en fast läkarkontakt, och angav ett nationellt primärvårdssystem som mål. Resultatet blev det motsatta. Landstingen skapade 21 olika varianter på vårdval. Syftet att skapa utrymme för privata vårdgivare sattes före målet att välja en egen läkare, och kontinuiteten förblev låg. Vårdbolag bjöds in på primärvårdens mångmiljardmarknad.

Nätläkarbolagen ger i dag råd i enkla patientfall och finansieras med skattepengar som tas från primärvårdens budget. Genom uppköp äger vård- och nätläkarbolag nära 20 procent av vårdcentralerna. Intresset från riskkapitalbolag och privata försäkringsbolag för vården är stort. Stafettläkarna blir allt fler. Regionerna har allt mindre möjlighet att kontrollera och styra verksamheten.

Utredningen »God och nära vård« [10] har goda intentioner men föreslår ingen konkret åtgärd för fastläkarsystem, förbättrad äldrevård eller förändring av vårdens styrning och ansvarsförhållanden.

Det är nu angeläget att regering och riksdag tar initiativ till att omorganisera hälso- och sjukvården. I en ny struktur präglad av jämlikhet och kvalitet ska

  • vården styras med professionell sakkunskap och tydliga ansvarsförhållanden
  • ett nationellt primärvårdssystem införas med en fast läkare för alla invånare
  • systemet med fast läkare bygga på ett personligt ansvar för ett begränsat antal individer.