Den medicinska utvecklingen ger ökande kostnader och tvingar fram effektiviseringskrav. Läkarnas tid per beslut minskar. Vi får allt mindre utrymme för reflexion och återhämtning. Djupare specialisering ger smalare stuprör i organisationen och patientens problem hamnar lättare utanför det egna uppdraget. Det blir viktigt att hålla gränsen och inte göra något för en patient som man kan hänvisa till någon annan.
Vi tappar bredd och förståelse för andra specialisters förutsättningar. Vi läser remisser som Försäkringskassan läser sjukintyg: med målsättningen inte primärt att hjälpa, utan att hitta brister och fel som kan leda till avvisande. När vi inte kan lita på hjälp från varandra uppstår stress, och möjligheten att göra ett bra jobb för patienten minskar.
Tonen har hårdnat, kanske som en effekt av känslomässig avstängning för att hantera vanmakt och stress. Andra läkares arbete kritiseras i journaltext och inför medarbetare, patienter eller anhöriga. Kollegor med färre privilegier – längre ned i de hierarkiska systemen – drabbas förmodligen allra hårdast. Det kan kännas lockande att bekräfta patienters och anhörigas sökande efter fel och framhäva sig själv när något oturligt inträffat. Men när vi talar illa om varandra minskar arbetsglädjen och förtroendet för sjukvården drabbas.
Särintressen har lyckats söndra och isolera oss från varandra. Mycket av sjukvårdens förutsättningar avgörs av politiker, ekonomer, personal- och organisationsexperter, snarare än de patientnära yrkesgrupperna. Styrsystem som utgår från ekonomiska incitament och resultatenheter premierar avgränsning och övervältring, vilket försvårar samarbete. Kollegor har blivit funktioner i stället för personer. Vår relativa anonymitet över specialitetsgränserna bidrar till oenighet om vem som är bäst lämpad att göra vad och vem som har tolkningsföreträde när det gäller att definiera sitt eget kunskapsområde.
Starkt fokus på mätbarhet leder till underskattning av betydelsen av svårmätta kvaliteter och resultat samtidigt som det förutsätter långt driven standardisering. Det gör det svårare att skapa individuella lösningar och att arbeta med helhetssyn och långsiktighet för patientens bästa.
Vi hoppas synliggöra frågan om hur vi agerar mot varandra. Det är viktigt att vi rannsakar oss och identifierar vår egen eventuella delaktighet i att upprätthålla systemproblemen. Om inte vi kollegor orkar visa generositet och respekt för våra olika uppdrag och deras inneboende svårigheter, hur ska vi då kunna få andra yrkesgrupper, verksamhetsledning eller tjänstemän och politiker att göra det?
Genom att tala med varandra över klinik- och specialitetsgränserna – både i det dagliga kliniska arbetet och genom fler mötesplatser – kan vi öka vår kunskap om och sympati för andra delar i helheten. När något gått fel ska vi inte skapa syndabockar utan uttrycka oss med respekt för situationens komplexitet. Om vi vågar vara vänliga i alla lägen kan vi hitta tillbaka till ömsesidig förståelse och kollegialitet.
Vi är övertygade om att cynism och brist på samarbetsvilja inte i första hand beror på karaktärsfel. De är symtom på grundläggande systemproblem. Vi behöver organisera oss för en uppgörelse med delar av dagens styrparadigm och finansieringsmodeller. Vi kan inte ha system som direkt eller indirekt bestraffar samarbete och helhetsansvar genom insiktslösa managementfilosofier.
Vi har bara en uppdragsgivare: patienten. Så länge vi inte tappar bort det har vi rätten på vår sida. Så länge vi hjälps åt kan vi bidra till en sjukvård som är bättre för både patienter och medarbetare.
I november 2020 gjordes ett inlägg i Facebookgruppen »Vem tar hand om doktorn?« med en reflexion kring hur viktiga läkare är för varandras arbetsmiljö, trygghet, trivsel och känsla av kontroll. Inlägget gav exempel på hur vårt förhållningssätt till varandra försämrats över tid och fick stort gensvar. Debattartikeln har tagit sin utgångspunkt i det efterföljande samtalet.
(uppdaterad 2021-02-17)
