Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) har anmält en läkare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) med yrkande om att hans legitimation ska återkallas. Anledningen är att han hjälpt en svårt ALS-sjuk man att inta läkemedel för att påskynda sin döendeprocess.

Ivo åberopar en rad omständigheter som stöd för sin anmälan. En är att mannen var självmordsbenägen, vilket enligt Ivo borde ha föranlett en bedömning av huruvida suicidalitet utgjorde en fara för mannens liv och att han därmed borde ha blivit föremål för vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT).

Det är inte ovanligt att personer som är obotligt sjuka och befinner sig i livets slutskede önskar läkares hjälp att förkorta ett lidande som, trots palliativa åtgärder, är outhärdligt. Det är också sedan länge accepterat att läkare får avbryta livsuppehållande behandling om läkaren bedömer att behandlingen endast innebär ett förlängt lidande. Det är inte heller förbjudet att ta sitt liv i Sverige, och inte heller att hjälpa någon annan att avsluta sitt liv. Det saknas dock rättsfall som tydliggör vad som gäller om legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal medverkar till självmord.

Statens medicinsk-etiska råd (Smer) lyfter i sin kunskapssammanställning om dödshjälp fram begreppet assisterat döende, i betydelsen att en läkare förser en patient med dödliga läkemedel som hen sedan tar själv [1]. Det har diskuterats att assisterat döende är ett sätt att trolla med begreppen på ett otillbörligt sätt jämfört med »assisterat självmord«.

Vi menar tvärtom: situationen för en obotligt sjuk men beslutskompetent person kan inte jämställas med de cirka 1 200 självmord, ofta på grund av depression, svår psykisk sjukdom eller svår livskris, som sker årligen i landet. Depression är ett behandlingsbart och i regel övergående tillstånd, om än plågsamt, och dessa dödsfall skulle i många fall kunna undvikas.

I länder där assisterat döende är tillåtet är grundförutsättningen att personen bedöms vara beslutskompetent och agerar frivilligt. Om läkaren däremot bedömer att personen kan tänkas lida av en allvarlig psykisk störning som påverkar omdömet ska psykiatrisk kompetens kopplas in.

Smer går i sin rapport igenom forskningen gällande dödshjälp och inkluderar även sambandet mellan depression och önskan om assisterat döende. Flertalet av studierna kommer från Oregon eller Washington, USA. Ett antal studier visar att depression är vanlig bland döende patienter och att tecken på hopplöshet och uppgivenhet är ännu vanligare.

Att vilja avsluta sitt liv är det mest radikala beslut en människa kan fatta. Ofta är det ett tecken på allvarlig depression, och patienten bör då i första hand erbjudas psykiatrisk behandling. Patienter i livets slutskede kan inte förväntas vara känslomässigt neutrala inför döden. Känslolivet domineras ofta av hopplöshet. Det handlar dock sällan om en vilja att inte leva. De flesta älskar livet, men inser att tiden är utmätt och utgången given.

En önskan om hjälp att avsluta livet i samband med obotlig sjukdom är vanligen inte ett tecken på allvarlig psykisk störning. Ur etisk synpunkt är det därmed inte rätt om läkaren, i ett läge där patienten ber om hjälp att förkorta lidandet och påskynda döendet, i stället skriver vårdintyg om psykiatrisk tvångsvård. Läkaren riskerar då att förvärra patientens tillstånd.

Att utfärda vårdintyg utan tydliga tecken på allvarlig psykisk störning är även fel ur ett juridiskt perspektiv. Vårdintyg för psykiatrisk tvångsvård ska endast utfärdas om det finns tydliga tecken på att patienten lider av en psykisk sjukdom men tackat nej till psykiatrisk vård.

Depression bör inte per automatik diskvalificera en patient från assisterat döende, givet att lagstiftningen medger att läkare under vissa omständigheter får utföra en sådan åtgärd. Klinisk bedömning av patientens beslutskompetens – förmågan att förstå beslutets konsekvenser och överväga dessa – ska dock alltid göras.