Replik. Jacob Andersson har i en debattartikel i Läkartidningen uttryckt en annan åsikt än Svenska barnläkarföreningen (BLF) och ett stort antal verksamhetschefer på svenska barnkliniker gällande handläggningen av misstänkt barnmisshandel, och det får han naturligtvis göra.

BLF konstaterar med tillfredsställelse att Jacob Andersson inte ifrågasätter att orosanmälan görs när ett spädbarn kommer in med subduralblödning och revbensfrakturer, däremot ifrågasätter han att polisanmälan i en del fall görs direkt. Att i rätt läge koppla in socialtjänst och polis är av största betydelse för att skydda barn vid misstänkt barnmisshandel, men även för att skyndsamt på plats kunna utreda vad som kan ha hänt och om det finns grund för brottsmisstanke. Vi kan inte föreställa oss att någon läkare skulle bedöma att det bästa vore att avvakta med polisanmälan om ett något större barn eller en vuxen kommer in med subduralblödning och revbensfrakturer som inte kan förklaras, om patienten inte kan berätta vad som hänt.

Inom BLF finns en stor enighet, och vi efterlyser en konstruktiv dialog och samarbete med andra läkarprofessioner för att ytterligare säkra både barns och vuxnas rättssäkerhet. Vi konstaterar att det tyvärr förekommer att både små och större barn skadas av föräldrar och andra vuxna, och att en del får skador för livet. Det är även väl känt att några barn har bakomliggande sjukdomstillstånd som kan förklara skadorna. Även när det finns mycket som talar för att ett barn skadats av våld, ibland även erkännanden, så resulterar det i få fällande domar då det ofta saknas vittnen och då barnet är för litet för att själv berätta. Detta får dock inte resultera i att vi inte polisanmäler oklara fall.

Barnläkarföreningens riktlinjer för medicinsk utredning och samverkan vid misstanke om spädbarnmisshandel syftar till att säkerställa att barn i hela landet får en noggrann och förutsättningslös medicinsk bedömning och att rätt barn får tillgång till viktiga utredningsresurser hos socialtjänst och polis.

Vi har stor respekt för att processen vid misstänkt våldsutsatthet är jobbig för den aktuella familjen. För att minimera detta måste utredningarna ske med god samverkan mellan inblandade myndigheter, med stor respekt för barn och vårdnadshavare och för det faktum att utredning görs just för att man inte vet vad som hänt. Här finns utrymme för förbättring, och för att åstadkomma det efterlyser vi ett arbete med att ta fram nationella riktlinjer som, med alla berördas bästa i fokus, omfattar alla delar av handläggningen.

Läs debattartikeln:

Diskussionen om skakvåld rör polisanmälan, häktning och åtal