I en medicinsk kommentar i Läkartidningen [1] beskriver Gunnar Akner på ett utmärkt sätt hur länder, institutioner och internationella forskargrupper inför och argumenterar för screeningprogram för skörhet. Samtidigt går han i polemik mot såväl begreppet skörhet (frailty) som bedömning av skörhet med Clinical frailty scale (CFS) och användningen av strukturerat omhändertagande av äldre (CGA, Comprehensive geriatric assessment). Vi – 8 författare till en originalartikel i ämnet i samma nummer av LT [2] – hävdar att begreppet skörhet är värt att försvara och dessutom här för att stanna.

Att döma av det internationella genomslaget framstår skörhet, CFS och CGA redan som vitala delar i vården av äldre. Begreppet »frailty« (skörhet) etablerades internationellt för cirka 20 år sedan. Begreppet syftar till att komplettera beskrivningen av äldres hälsotillstånd. Skörhet har beskrivits som en progredierande försämring av olika funktioner hos äldre personer. Detta resulterar i minskade reserver och stor sårbarhet vid olika påfrestningar, vilket ökar risken för negativa hälsoutfall [3]. Svensk terminologi har fokus på kronologisk ålder, multisjuklighet och sjukvårdskonsumtion (mest sjuka äldre), och räcker inte till för att beskriva den äldres hälsotillstånd.

Att använda begreppet skörhet för att öka förståelsen av komplexiteten i den åldrade personens hälsotillstånd kan höja kvaliteten på den svenska äldrevården. Vi ser till exempel hur sköra patienter identifieras på akutmottagningar och kan erbjudas individuellt omhändertagande (exempelvis individanpassade madrasser, mat och dryck) och snabbspår till en geriatrisk akutvårdsavdelning. Robusta/icke-sköra personer erbjuds nu, trots hög ålder och multisjuklighet, avancerade klaffoperationer som tidigare ansågs kontraindicerade på grund av ålder och sjuklighet.

Att skörhetsbegreppet är relativt ungt innebär, som Gunnar Akner framhåller, att det till viss del saknas en enhetlig definition. För att kunna vara delaktiga i den internationella utvecklingen är det kanske just därför det är viktigt att vi snabbt tar till oss begreppet. Det pågår dessutom många spännande svenska projekt på området: skörhetsbedömning görs i SWEDEHEART (RIKS-HIA) och Nationellt programområde för äldres hälsa förbereder satsningar på skörhet, för att nämna några exempel.

CFS introducerades 2005 för att definiera skörhet för klinisk praxis och används internationellt som ett av flera kompletterande beslutsstöd för individuell handläggning. En stor engelsk studie visar hur skörhetsbedömning på akutmottagningar underlättar beslutsfattandet i det akuta skedet [4]. CFS beskriver individens habitualtillstånd och ska därför aldrig användas som enda beslutsstöd. Instrumentet är nyligen uppdaterat [5] och en svensk översättning är på gång.

Skörhet är ett komplext tillstånd, där den kliniska bilden varierar mellan individer [6]. Därför går det inte, som Gunnar Akner efterfrågar, att fastställa skörhet med en enhetlig biomarkör.

CGA används för att definiera komplexiteten i individspecifik skörhet och kunna erbjuda den enskilda patienten specifik behandling. Det är en multiprofessionell process som är speciell för det geriatriska arbetssättet. CGA måste anpassas till lokala förutsättningar och är därför svår att standardisera. Beroende på utfallet av CGA-bedömningen kan till exempel nutrition, muskelträning, medicinsanering eller socialt kontaktskapande vara de lämpligaste behandlingsåtgärderna.

Avslutningsvis: Det internationella intresset för begreppet skörhet ökar exponentiellt. Vi väljer att vara med i den utvecklingen.

Läs repliken:
Skattning av skörhet kan och får inte användas för individer