EU:s vaccinavtal – litet men ytterst betydelsefullt steg mot framtiden

Det mest intressanta med EU:s avtal om vaccinleveranser är egentligen inte risken att vaccinationsmålet spricker efter besked om mindre leveranser från tillverkarna. Det är i stället att EU lyckades genomföra ett samlat avtal för alla medlemsländer och att läkemedelsbolagen inte kunnat spela ut länderna mot varandra och därmed trissa upp priset.

Sjukvården är undantagen EU:s allmänna lagar, fördrag och avtal och sköts separat av varje land. För den fria rörligheten av arbetskraft finns ett ömsesidigt godkännande av legitimation och specialistkompetenser, men själva strukturen – hur vården levereras till medborgarna – varierar från land till land. På samma sätt säljs mediciner separat i varje land, och rabatter som förhandlas fram varierar mellan medlemsländerna. I Sverige förhandlar varje region separat, medan det i till exempel Norge och Danmark görs centrala uppköp. För covid-19-vaccinerna gjordes ett undantag genom den gemensamma upphandlingen för hela EU.

Det är givetvis olyckligt och frustrerande att andra länders agerande (exportförbud etc) har gjort att företagen inte kunnat hålla den utlovade leveranstakten till EU, vilket måhända kan ses som ett politiskt nederlag nu men få juridiska konsekvenser framöver, beroende på de exakta formuleringarna i kontrakten. Ett paradis för advokater?

Samtidigt kan man undra om företagen kanske inte har något emot att det kärvat till sig? EU:s gemensamma upphandling av vaccin skulle nämligen kunna bädda för gemensam upphandling av allt från mycket dyra specifika läkemedel till olika analysreagens. Priserna för molekylärbiologiska reagens och test står nämligen i bjärt kontrast till priserna för väletablerade analysplattformar.

Det är inte omöjligt att den fria företagsamheten ser den gemensamma vaccinupphandlingen som en framgång för EU och som ett försök att tygla sjukvårdsmarknaden. Detta lilla steg mot framtiden kan måhända uppfattas som ett jättekliv som måste skjutas i sank. EU:s medborgare och skattebetalare ska dock glädjas åt att gemenskapen visat att den kan agera som en enhet för 450 miljoner innevånare.

Av de 10 största läkemedelsföretagen 2019 verkar bara franska Sanofi inom EU. Av de andra är 5 amerikanska, 2 brittiska och 2 schweiziska. Ett enhetligt EU kan ackommodera Sanofi och mindre EU-företag som Bayer och Merck Darmstadt, medan i stort sett 90 procent av »Big Pharma« ligger utanför EU.

Pandemin har inte bara belyst problemet med hur tillgången till mediciner och vaccin ska säkras inom EU när så många stora företag är bolagiserade utanför. (USA gör det i praktiken svårt att marknadsföra preparat som inte tillverkats inom deras gränser.) Värre är att EU:s medlemsländer agerat i egen sak vid flera tillfällen under pandemin genom att åberopa någon landsspecifik paragraf som anses stödja uppfattningen att landets behov tillåter konfiskering av material på genomresa till annat EU-land. Detta är frågor som EU måste tackla om gemenskapen inte ska splittras.

I detta perspektiv måste politikerna i Sverige nu fatta beslut om en miniminivå för ett svenskt beredskapslager och – vilket kanske är ännu viktigare – om produktionsanläggningar för läkemedel och andra samhällskritiska produkter ska finnas inom landets gränser.