Gruppen Läkare till läkare har publicerat en kunskapsöversikt om långtidscovid [1, 2]. Informationen är avsedd som ett kunskapsstöd till kollegor, men lockar säkerligen även många läsare utanför professionen. Det flitigast refererade underlaget är COVERSCAN, en pågående brittisk studie. Bland annat uppges att man från denna studie »vet […] att organskador ses hos 70 procent av patienter med långtidssymtom, och multipla organskador hos 25 procent vid uppföljning av patienter med långtidscovid« [2].

För närvarande finns endast en förhandspublicering från COVERSCAN tillgängligt [3], och man bör vara försiktig med att dra slutsatser av det. Till studien har 201 deltagare med genomgången covid rekryterats, inga kontroller. Patienterna har undersökts med magnetkamera och ett brett provbatteri samt besvarat ett formulär om upplevda symtom.

Magnetkameran påvisar skador i minst ett organsystem hos 66 procent; hos 25 procent i två eller fler. Hjärta och lungor dominerar. Förekomst av nedsatt vänsterkammarfunktion och myokardit har undersökts. 23 procent uppges ha nedsatt ejektionsfraktion (EF): 19 procent EF 50–55 procent och (endast) 4 procent EF <50. I en patientgrupp med medelåldern 44 år, där över hälften är överviktiga och 20 procent har BMI över 30, låter detta inte särskilt dramatiskt (4 procent har känd hjärtsjukdom).

Myokardit diagnostiserades hos 11 procent med T1-mappning. I studien man hänvisar till uppges metoden ha 91 procents specificitet vid undersökning av patienter med misstänkt myokardit. [4]. Prevalensen av myokardit är låg (incidensen cirka 20/100 000, durationen varierad), och om sannolikheten (pre-test probability) inte stärks av klinisk misstanke är metoden inte särskilt användbar. Antalet falskt positiva kommer att vida överstiga de sant positiva.

Även lungfunktionen mättes med MR och inte (som förväntat) med spirometri eller pulsoximetri. Patologin definieras som »deep breathing fractional area change« under 39 procent. I kompletterande material framgår att det som avses är förändringen av lungornas area i koronala snitt under andningscykeln. Detta verkar inte vara någon vedertagen metod, och tröskelvärdet är framtaget från endast 9 »healthy controls in the same setting«. Om någon slutsats alls kan dras kunde det möjligen peka i riktning mot hypoventilation, och nog hade man snarare väntat sig försämrat gasutbyte vid covidinfektion. 33 procent sägs ha nedsatt lungfunktion.

Borderline-splenomegali hittades hos 6 procent, radiologiska tecken på inflammation i lever och pankreas hos 17 respektive 10 procent, men ingen koppling redovisas till organfunktion utifrån laboratorievärden. I njurarna hittades skador hos 12 procent, men endast 3 procent hade förhöjt kreatininvärde (uppgift om korrelation saknas).

Bland 43 blodprovsanalyser framhålls i resultatdelen en ganska besynnerlig kvintett provsvar som är förhöjda hos över 10 procent: MCHC, ALAT, LD, triglycerider och kolesterol. Forskarna understryker att man även funnit låga värden av bikarbonat, fosfat, urat och transferrinmättnad hos 10 procent eller fler. När man studerar tabellerna ses en övervägande majoritet normala provsvar. Författarna medger också att ingen koppling kunnat göras mellan provresultat, uppgivna symtom och/eller organskada. Ändå hävdar COVERSCAN-studien att man fört i bevis att långtidscovid har en fysiologisk grund.

Självklart måste patienters lidande och oro bemötas respektfullt. I selekterade fall finns säkert också skäl till vidare utredning. Men att utifrån dylikt kunskapsunderlag fastslå och kommunicera att även patienter med relativt lindrig sjukdom löper påtaglig risk för manifesta organskador och associerade symtom är vanskligt. Det riskerar att förstärka symtom och späda på oro i en påfrestande återhämtningsfas hos personer som bara vill känna sig som sig själva igen.